Jag gav mig ut på en veckolång motorcykelresa i norra Skandinavien, bakom styret på en BMW R1200GS Adventure. I första delen avverkades de över 100 milen mellan Stockholm och Piteå, under en dag i temperaturer mellan 9-19 minusgrader. I andra delen, sjönk temperaturen ner under 30 minusgrader, då jag körde från Piteå havsbad till Skibotn och norska havet, via finska Kilpisjärvi och Treriksröset. Nu är det dags den för tredje och sista delen, där jag kör söderut i Finland för att avslutningsvis ta färjan från Helsingfors hem till Sverige.
Jag har tidigare kört många mil bland bergen i Himalaya, i Indien, i Kambodja (LÄS REPORTAGET HÄR), på USA:s väst och östkust, i norra och södra Afrika, och i de flesta av Europas länder. En av höjdarna är onekligen turen i norra Indien där jag besökte Sikkim och fick se delar av Himalaya på närmare håll. En annan speciell resa var då jag körde uppför den isländska vulkanen Eyafjallajökull (här kan du läsa det reportaget) samtidigt som den vräkte ur sig lava och aska. Men den här vinterresan, då jag ensam lämnade hemmet strax norr om Stockholm och körde norrut under vinterns kallaste period i sadeln på en BMW R1200GS Adventure är en resa som jag inte lär glömma i första taget.
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR STÖRRE EXEMPLAR...
Jag vaknade upp i stugan intill finska Kilpisjärvi, strax söder om Treriksröset. Även denna morgon hade jag oerhörd tur med vädret. Jag har vistats en hel del uppe i norra Sverige, men sällan haft sådan tur med vädret som under den här resan. Termometern visade på minus 25 grader och solen var på väg upp för att förhoppningsvis bjuda på lite värme. Jag tog E8 söderut, och till en början svänger den betydligt mer än man kan tro, vilket på ett sätt är underhållande. Samtidigt är skarpa kurvor inte riktigt någon höjdare då man som jag kör en stor motorcykel med grovmönstrade däck som försetts med några hundra dubbar. Vi snackar inte finndubb med superfäste här, utan okej fäste för att man ska hålla sig på två hjul och ta sig fram på is och hårdpackade snövägar om man tar det lugnt, i synnerhet i kurvorna. Här är det inga snabba, plötsliga manövrar som gäller…
Idag skulle bli en av de kyligaste dagarna på resan, det skulle jag snart bli varse. Faktum är att det inte dröjde länge förens jag var tvungen att stanna för att ta mig ett löp-pass i stil med ett intervallpass. Jag rusade som en galning, fullt påklädd för att få upp värmen igen, och det efter att bara ha kört i cirka en halvtimme. Vad hade hänt? Varför frös jag så pass mycket idag? Jo, skon klämde så att säga, hos strumporna. Jag hade satt på mig mina strumpor i fel ordning, och istället för att ha de supersköna yllestrumporna innerst, hade jag satt på mig ett par vanliga, tunna, bomullsstrumpor närmast kroppen. Inte bra, och detta märkte jag först senare, efter att jag kört i flera timmar, och gjort flertalet ”stanna-och-spring-som-en-sinnessjuk-galning-i-vägkanten-stopp”.
Strax efter klockan 10 på morgonen har jag avverkat dagens första 13 mil, och är framme vid Renfarmen ”Hannun Poroformi” i Kuttanen, som ligger precis öster om gränsen mot Sverige och det lilla svenska samhället Kuttainen söder om Karesuando. Jag är fortfarande rejält frusen, trots att det nu bara är 18 minusgrader, men snart är det dags att bädda ner sig i en släde som med filtar och renfällar. Jag ska nämligen ut på tur med renen Rudolf, eller vad det fyrbenta djuret nu kan tänkas heta, en sväng som inte går riktigt så snabbt som jag hade trott och hoppats på. Med risk för att få alla världens djurrättsaktivister på mig, så hade jag hoppats på att renen skulle springa rejält snabbt och jag fått mig en häftig upplevelse. Nu blev det istället en minst sagt sömning sväng bland björkris och över de snöklädda ängarna i närområdet. Säkert mysigt för ett kärlekskrankt par från Tyskland, men för mig var det en enda lång gäspning. Renen var både trött och gammal, och ville allt annat än skutta runt släpandes på mig. Fullt förståeligt visserligen, och en stund senare hoppade jag lätt besviken och några hundralappar fattigare upp på den betydligt piggare BMW:n och drog vidare söderut.
Vägarna är fortfarande toppade med en hård skorpa av is och hårdpackad snö, och stundtals svänger det rejält. Närmare sju mil senare är jag framme vid Muonio, där jag lämnar E8 och kör bort från gränsområdet och älven mellan Sverige och Finland med sikte österut och den populära skidorten Levi Ski Resort vid finska Sirkka.
Efter ytterligare ett och annat värmestopp är jag framme vid den finska ”alpbyn” lagom till lunch, som dagen till ära består av ännu en chokladkaka, och några munnar vatten. Nu är det faktiskt inte särskilt kallt längre. Den väggfasta termometern menar att det är 8 minusgrader i skuggan. Solen skiner från en klarblå himmel och överallt är mängder av människor fullt upptagna med att aktivera sig med allehanda saker, medan några hoppar fram i Snowboardparken svänger andra på sina skidor och kroppar ner för de pistade backarna och ytterligare några andra stakar sig fram i något av områdets skidspår. Samtidigt pågår någon slags jippo som gör reklam för något ”arktiskt” hästrace.
När jag står där och njuter i största allmänhet väcks jag snabbt och abrupt ur mitt dagdrömmande av att någon skriker. Ljudet kommer allt närmare, och nu hör jag att det är någon som tjoar ”You are my hero, you are my hero…”. När jag tittar upp ser jag att den som gastar är en storväxt kille med en kvinna i släptåg. Han är allt att döma onekligen på väg åt mitt håll, och en del andra i närheten har stannat upp för att se efter vad som är på gång. Snart blir jag varse att den högljudde ”galningen” är en entusiastisk motorcyklist från Holland, och som länge drömt om att få köra motorcykel under dessa vinterförhållanden. Tom, som han heter, och hans fru Isa, är minst sagt entusiastiska och tar både en och annan på sig själva tillsammans med mig, som de menar är någon slags förebild och hjälte. Jag känner mig som allt annat än en hjälte, men hursomhelst är det alltid trevligt att göra andra glada och kanske få en och annan att förverkliga sina drömmar.
Att köra här uppe i nordligaste delarna av Europa vintertid kan faktiskt vara rena rama drömmen, i alla fall om man inte räds lite kyla. Att göra det i sällskap med någon eller några andra kan vara trevligt, medan att genomföra den själv, som jag gör i detta fall gör resan till något helt annat. Och jag gör mer än gärna om det…
Glad i sinnet lättar jag ankar och fortsätter i stort sett rakt söderut på väg 79, de 17 milen till tomtefars hemvist i Rovaniemi. Dessvärre är tomten inte hemma när jag kommer på besök, eftersom han sägs vara inne i stan för att köpa tidningen. Konstigt. Jag som trodde att tomten var uppkopplad mot Internet nuförtiden… Besviken lämnar jag Tomtelandet bakom mig för att utforska Rovaniemi lite till innan solen går ner för dagen och mörkret lägger sig över staden. Nu kanske du inte tror att det finns särskilt mycket att göra här uppe i mörkaste Lappland. Du kan inte ha mer fel. Faktum är att Rovaniemi är Europas största stad (kommun) med sin över 8000 kvadratkilometer stora areal, och på den stora ytan bor endast omkring 60.000 invånare. Visserligen brände tyskarna ner i stort sett hela Rovaniemi till grunden då de härjade i staden i samband med det så kallade Lapplandskriget som pågick här under hösten 1944.
I staden finns bland annat Lorditorget, efter det lokala hårdrockbandet som vann Eurovision Song Contest år 2006, men om vi bortser från stadens alla restauranger, dansställen, hotell och butiker så är det den storslagna naturen med alla sina sjöar och vattendrag som hägrar. Här erbjuds mängder av aktiviteter året om, och nere på älven Lainas, som löper i utkanten av staden pågår en febril aktivitet. Det blandas friskt mellan snöskoterkörning, längdskidåkning, pimpelfiske och en och annan som bara är ute och promenerar. Här erbjuds även snöskotersafarier, ren- och huskysafarier. Dessutom finns ett gäng olika ren- och huskyfarmar som är öppna året om. Och som jag redan nämnt tidigare finns ju Tomtens hem här. Mer information om Rovaniemi finner du på www.visitrovaniemi.fi
Dagen kan summeras som resans varmaste hittills, även fastän jag frös rejält under de första morgontimmarna. Här i Rovaniemi passar det perfekt med en middag som består av en smarrig Renskavsgryta, som liksom laxsoppa är traditionella maträtter i området. Kort därefter somnar jag gott på ett av stadens hotell med kläderna utspridda på tork över hela rummet, och motorcykeln inlåst i ett uppvärmt garage. Det är första gången som motorcykeln får uppleva plusgrader på snart en vecka, och det lär göra den gott, inte minst för batteriet.
Efter en lyxig hotellfrukost påbörjar jag dagens svåra uppgift med att försöka klä på mig rätt kläder för dagens resa. Det ser ut att bli varmt, med sol och temperaturer mellan 5-8 minusgrader. Jag bestämmer mig för att bara ha ett par underställsbyxor under de fodrade vinterbyxorna. I vanlig ordning har hag ett par separata knäskydd av motocross/enduromodell, som inte bara skyddar mig vid en eventuell marksyning, utan även fungerar som en mycket effektiv isolering mot kylan. Precis därför bär jag även ett kropps/axelskydd av enduro/motocrossmodell under jackan. Tack vare skyddet bildas en luftspalt mellan skyddet och övriga klädesplagg som jag bär på överkroppen. Utan det äter sig kylan snabbt in genom alla plagg, in till kroppen. Detsamma gäller för handtagskydden, som jag i det här fallet extrautrustat med ett par fodrade handtagsmuffar, och att köra med muff på styret är en verklig höjdare som jag varmt kan rekommendera. :-)
Jag smygkör försiktigt ut ur garaget, och medan den garageuppvärmda motorcykeln står och puttrar på tomgång, knäpper jag jackan, kränger på mig hjälmhuvan, halskragen, och hjälmen innan jag till sist kopplar in elkabeln för hjälmens värmeelement och drar på mig mina handskar och drar iväg. Väl ute ur stadskärnan väljer jag att köra på väg 926 som ringlar sig fram längs med älven ”Kirkkosuvanto”, och via den lilla hålan Tervola når jag den finska kuststaden Kemi efter cirka 12 mil och två timmars körning.
Här i Kemi finns omkring 20.000 invånare, och förutom att Kemi kanske framförallt är mest känt för sitt ishotell, huserar även det populära turistmålet isbrytaren Sampo (där man kan testa på att hoppa i det iskalla vattnet iklädd en så kallad överlevnadsdräkt) här. Så här års är Bottenviken även ett populärt tillhåll för pimpelfiske, skridsko och längdskidåkning. Dessutom har Kemi en vältrafikerad hamn som är mycket viktig för regionen.
Jag fortsätter söderut på kustvägen utmed Bottenviken, med sina svenskspråkiga samhällen. Det som är lite lustigt här är hur stor skillnad det är mellan om man försöker kommunicera. På ena stället kan personerna i fråga ingen svenska, eller så vägrar de att tala svenska, medan i stort sett alla har svenska som sitt huvudspråk bara någon kilometer bort… Här i Jakobstad, cirka 35 mil söder om Kemi, där jag slagit upp tältet för kvällen är det just så. Inne på pizzerian möts jag av en finländare med turkiskt påbrå som talar flytande svenska med lite ”norrländsk” dialekt. Och medan jag väntar på att bli serverad dagens första varma mål mat läser jag dagstidningen ”Österbottens Tidning” där allt står på svenska. Ena delen av mig gillar det, medan jag samtidigt föredrar att inte allt är som hemma när jag är bortrest. Det är ju liksom en del av resandet, att upptäcka nya saker och få småkrångla lite för att kommunicera med lokalbefolkningen. Nu fattas det väl bara att kocken kommer och frågar om jag vill ha bearnaisesås på pizzan, så där som det är på många pizzor i Sverige nuförtiden.
Mätt och belåten njuter jag av ensamheten och stillsamheten nere vid strandkanten. Under dagen har det onekligen varit tämligen varmt med temperaturer omkring 4-5 minusgrader under i stort sett hela dagen. Men redan en timme efter solnedgången hade temperaturen sjunkit dramatiskt fort ner till 15 minusgrader, men jag bestämde mig för att sitta kvar här utanför tältet en stund till med förhoppningen om att få avnjuta lite härliga norrsken. Och mycket riktigt. Även denna kväll bjöds jag på detta naturens läckra skådespel, och det utan att jag behövt betala en ynka krona i entréavgift. Precis som det ska vara…
Jag skrapar bort det lilla lagret av rimfrost från sadeln och låter motorn värma upp sig en aning innan jag hoppar ombord och drar iväg. Det är dags att avverka den sista biten i Finland innan det är dags att borda kvällsfärjan från Åbo till Stockholm. Faktum är att min mening från början egentligen var att köra hela vägen till Åland på isen. Det gick i stöpet på grund av oklara isförhållanden, men det är kanske något som kan bli aktuellt för dig som är sugen på att köra i mina däckspår en kommande vinter…
Turen från Jakobstad fortsätter längs kusten på E8, och de första tio milen till Vaasa går av bara farten. Solen är på väg upp för att förgylla ännu en klarblå resdag och efter en kall natt upplevs de få minusgraderna som råder som rena rama värmeböljan. Vägen är inte längre täckt av en vit och ishal skorpa utan nu slits dubbarna brutalt mot den stenhårda asfalten. Dessutom är det inte läge att göra några hastiga manövrar, såsom kraftiga inbromsningar (även fastän BMW:n är med ABS-bromsar) eller kraftiga nedlägg, då dubbarna försämrar däckens friktion mot asfalten avsevärt.
Det är visserligen fint här och det finns säkert en massa sevärt i området, men bortsett från ett längre lunch- och tankstopp i Björneborg (Pori på finska), som är en av Finlands största städer, fortsätter jag raka spåret söderut på E8. Nu har temperaturen stigit så pass högt att minustecknet hos BMW:n temperaturindikator byts ut mot ett plustecken. Men det är fortfarande så pass kallt att instrumenteringen varnar för halkrisk. Och efter närmare en veckas körning på is och snö känns det smått humoristiskt…
Sista biten in till tar cirka två timmar att köra, och jag anländer till Siljaterminalen i Åbo hamn i god tid innan Baltic Princess ska föra mig och motorcykeln till Stockholm över natten. Faktum är att det känns lite underligt att stå här, tillsammans med en massa bilar, och tänka på att det här är slutet på en av de mest fantastiska motorcykelresor jag genomfört. I synnerhet är det körningen uppe Lappland och färden ut till norska Havet som jag kommer minnas med största värme.
När jag slår mig ner i en av färjans restauranger senare på kvällens känns det bara tomt och jag minns inte ens vad jag åt eller hur jag kom tillbaka till hytten den kvällen. Och nej, jag vet så pass mycket som att jag inte drack annat än vatten till maten. Roligare än så var det inte. Att sedan rulla av färjan och köra genom Stockholm under de tidigare morgontimmarna kändes minst sagt skumt. Strax före klockan sju på morgonen var jag i hemmets trygga vrå hos familjen. Min fru Magdalena och döttrarna Emma och Hanna är fullt upptagna med att ladda med frukost inför dagens arbets- och skoldag.
Genom denna artikel, som jag delat upp i tre delar, har jag försökt att dela med mig av lite av min resa, men enda sättet att få känna de där härliga känslorna som i alla fall jag kände under min resa, är att bege dig ut och köra själv. Med noggrann planering blir det betydligt smidigare, men samtidigt gäller det att man alltid är redo och öppen för snabba förändringar, det är då resan brukar bli som bäst och det är då som resan blir själva målet och inte en enda lång transportsträcka…