Jag gav mig ut på en veckolång motorcykelresa i norra Skandinavien, bakom styret på en BMW R1200GS Adventure. Det blev en kylig, men ack så fantastisk motorcykelresa, med dagsetapper på 50-100 mil i temperaturer mellan 10-35 minusgrader. I förra delen fick ni hänga med under första dagen då jag körde mellan Stockholm och Piteå, en nätt sträcka på lite mer än 100 mil, som avverkades i temperaturer mellan 9-19 minusgrader. Nu fortsätter reseberättelsen med avfärd från Piteå havsbad till Skibotn och norska havet, via finska Kilpisjärvi och Treriksröset.

LÄNK TILL DEL 1  AV EXPEDITION NORR...

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR STÖRRE EXEMPLAR... 

Tidigt vaknar jag upp till en solig morgon vid Pite havsbad, strax sydöst om centrala Piteå, med sin härliga utsikt över Bottenviken. Efter en matig frukost beger jag mig åter ut i kylan. Men första efter det obligatoriska toalett-besöket. Du vill inte missa detta, för då kommer du givetvis bli ”nödig” ungefär samtidig som du startar motorcykeln…

Termometern visar på 15 minusgrader, och efter att jag fyllt packväskorna, fäst tankväskan, tält, sovsäck, liggunderlag, snöskor, kamerautrustning och annan ”expeditionsutrustning” klär jag på mig jackan och överdragsbyxorna samt snörar mina kängor.

Innan avfärd gäller det att inte bli allt för varm, för att kläderna inte ska bli blöta av svett. Blir man blöt så dröjer det inte länge innan man blir nerkyld och i värsta fall förfryser någon kroppsdel. Och med tanke på att jag ska tillbringa i stort sett hela dagen utomhus i rejält kallt väder gäller det att göra rätt. När man klär på sig för vinterkörning gäller det att man klär sig mycket omsorgsfullt och ser till att inga glipor uppstår, eller annat skaver eller klämmer. Gör du rätt ska du inte behöva bry dig om dina kläder under resten av dagen, och om du slarvar kommer du snart bli varse…

En annan detalj som man måste ha med i beräkningarna är människans allehanda behov av toabesök, mat och dryck. Personligen valde jag i regel bort att äta lunch under den här resan. Mest för att jag helt enkelt ville undvika att gå inomhus i möjligaste mån, och istället valde jag att ”lura kroppen” med lite chokladkakor och annat gott, för att sedan uppsöka någon restaurang och äta något tillagat senare under kvällen. Jag hade även med mig ett gasdrivet minikök och torrmat, i händelse av en nödsituation.

Som jag varit inne på här ovanför valde jag medvetet bort inomhusbesök under dagsetapperna i möjligaste mån. Jag valde att i regel tanka i kontoautomaterna, och äta enklare mat till lunch för att helt enkelt ”slippa” gå in i värmen. Jag väljer detta för att helt enkelt slippa allt strul som detta medför. Under en sådan här extrem vintertur gäller det att klä sig så att man kan vara utomhus dygnet runt utan behov av att gå inomhus för att värma sig.

Trots att jag körde i flera dagar, från tidig morgon till sena kvällen, med temperaturer omkring 20-30 minusgrader så frös jag inte det minsta. Nåja, förutom när kinderna blev så nedkylda så att de svullnade upp så att jag såg ut som en hamster och riskerade att åka på förfrysningsskador i ansiktet…

Baserat på många års vinterkörning med motorcykel så har jag bra koll på vad som fungerar bra för min del när det gäller klädval. Förutom rena byteskläder hade jag givetvis med mig en del extra förstärkningskläder för säkerhets skull. Ett annat vanlig ”problem” vid vinterkörning är annars imma eller isbildning på hjälmen visir, något som jag brukar försöka lösa genom att alltid starta och köra en bit med visiret uppfällt. Vid extremfall kunde jag även slå på värme-elementet som jag tejpat hos hjälmens hakparti och anslutit till motorcykelns 12-voltssystem. Det fungerade superbra, så länge elementet försågs med el.

På händerna bär jag ett par tunna innervantar och tjockare vinterhandskar (och turen blandar jag mellan tum- och fingerhandskar). Med fem-finger-handskar får jag bättre körkänsla, men med tumvantar blir det mycket varmare. Tillsammans med fodrade styrmuffar och BMW:ns eluppvärmda styrhandtag behöver jag aldrig frysa om händerna. Skönt, och att vara varm om händerna är onekligen extremt viktigt vid motorcykelkörning.

Med en bensintank på 33 liter behöver jag sällan stanna för att tanka, något som passar särskilt bra här uppe i norr, där det kan vara en och annan mil mellan bensinmackarna.

Efter närmare en timmes körning glider jag igenom Luleå. Kort därefter svänger jag norrut vid Töre för att följa Kalixälven upp till Tallvik i Överkalix kommun, för att passera den osynliga Polcirkeln och färdas vidare ut i vildmarken upp förbi det lilla samhället Hakkas. Under någon timmes körning ser jag en och annan timmerbil och ren, annars är jag i stort sett ensam. En och annan snöskoter ser jag också. Men inga andra motorcyklar…

Strax söder om Gällivare svänger jag in på E10:an i nordlig riktning mot Kiruna. Efter att ha varit ute på vift under lite mer än fyra timmar har jag avverkat cirka 35 mil och svänger österut på E45. Några mil senare anländer jag till Vittangi där jag stannar till för att ge motorcykeln ett gäng liter bensin samtidigt som jag själv trycker i mig en klassisk trekantig ”bensinmacks-macka”, en välsmakande pucko, och dricker dagens andra kopp kaffe innan en och annan chokladbit åker ner av bara farten. I vanlig ordning försöker jag göra inomhusvistelsen så kort som möjligt.

Vittangi, är med sina omkring 800 invånare, den största tätorten på Kiruna Landsbygd och under tiden jag vistas vid bensinmacken får jag en hel del nyfikna blickar från byns invånare. Inte minst de unga skoterförarna som gör ett snabbstopp på macken innan de gasar vidare igen med sina hästkraftstinna sportmaskiner. Kanske bär någon av dessa ungdomar på den sällsynta genmutationen, Norrbottnisk ärftlig smärtokänslighet, som ett antal av byns invånare ”lider av” och gör att de inte känner någon smärta. Torde vara bra då man ska pressa gränserna.

Snart är jag också på rull igen, eller snarare glid. Att köra här uppe i norra delen av världen är onekligen speciellt, och något jag ”varmt” kan rekommendera. Under resan lyser solen från den klarblå himlen, träden är klädda i en snövit skrud och vägarna täckta av en hård yta av is och hårdpackad snö. Mängder av tunga timmerbilar och andra fordon har resulterat i djupa hjulspår, vilket ökar spänningen i min körning kraftigt. Visserligen har jag försett de grovmönstrade däcken med hundratals dubbar, men en liten sladd i en hastighet på omkring 100 kilometer i timmen kan lätt övergå till att bli något betydligt mer spännande. Det vill jag helst slippa då en fullpackad BMW R1200GS Adventure väger ett och annat kilo.

Kort efter att jag lämnar Vittangi bakom mig försvinner solen ner bakom horisonten. Samtidigt sjunker temperaturen kraftig. Under den närmaste halvtimmen sjunker temperaturen med över tio grader. Och i dessa trakter vet jag att det kan bli rejält kylslaget. Vittangi innehar det officiella svenska rekordet över lägsta månadsmedeltemperaturen, 27,2 minusgrader, från februari 1985. Ironiskt nog visar temperaturmätaren hos BMW:n på just 27,2 minusgrader strax efter att jag lämnat Vittangi bakom mig. Och jag har fortfarande flera timmars körning framför mig, nu i beckmörker. Nu är det inte läge att bli övermodig, få en fetsladd och hamna i den höga plogvallen. Då lär väl någon i bästa fall hitta mig lagom till midsommar, då snön tinat…

Nu är det bara några mil kvar till Karesuando och precis då en skylt gör mig uppmärksam på att jag passerar över Lainioälven märker jag att något är fel. Plötsligt börjar en ishinna växa till sig och täcka allt mer av hjälmens visir. Att köra motorcykel i omkring 100 kilometer i timmen då det råder närmare 30 minusgrader ger en rejäl kyleffekt, och att köra med uppfällt visir är inte att tänka på. I alla fall inte några längre sträckor.

Under hjälmen bär jag visserligen en luva med en ansiktsmask av neopren, men redan under de få hundratalet meter jag kör med hjälmvisiret lite på glänt, innan jag finner en lämplig lucka att stanna i, hinner ögonfransarna frysa ihop och det är rejält kallt hos framförallt kinderna. Jag har mina aningar om vad felet är. Jag har själv lött kablarna som är kopplade till värme-elementet och försett dessa med krympslag. Denna kabel (2,5 kvadratmillimeter – mångtrådig) har jag sedan lött samman med den tunna spiralkabeln som i sin tur är fabrikslödd hos ciggpluggen, som jag kopplat till BMW:ns 12-volts cigg-uttag. Mycket riktigt är det lödningen hos ciggpluggen som släppt, vilket jag lagar temporärt i vägkanten med hjälp av de elverktyg och en bit eltejp jag har med mig.

Nu vill jag snabbt vidare, då jag har åtminstone ytterligare två timmars mörkerkörning innan jag beräknas vara framme vid Kilpisjärvi, som är dagens mål. Lagom till då jag passerar Karesuando, Sveriges nordligaste tätort med sina cirka 300 invånare, och kör över ”Muonioälven” in i Finland har visiret börjat frysa till sig igen. Inte alls bra.

De sista milen till Kilpisjärvi körs på ren vilja. Det är allt annat än en trevlig motorcykeltur, och detta enbart på grund av en enda ynklig detalj. Och trots att hjälmen har bra ventilation, visiret är med Pinlock, som ska göra visiret ”imfritt”, räcker det onekligen inte till under dessa extrema förhållanden. Jag är inte förvånad. Det var just för detta som jag hade försett hjälmen med eluppvärming. Nu fick jag istället köra några mil med visiret lätt på glänt, och sedan stanna efter några mil för att putsa bort isen som ändå bildats på visirets insida. Om sedan finvädret skulle växla till snöstorm lär det inte bli en mysigare resa.

Efter några mil var jag rejält nedkyld i ansiktet. Att köra med visiret helt uppfällt är inte aktuellt. Det gör helt enkelt för ont. Strax före klockan 22.00 når jag äntligen fram till Tundrea Holiday Resort där jag ska få några timmars sömn, men först efter en välsmakande middag som går i vilt tema. Då jag kommer tillbaka till stugan jag hyrt för natten blir jag varse att jag ser ut som en vilde som stoppat kinderna fulla av tuggtobak. En del skulle nog säga att jag liknade en hamster. Efter att jag reparerat den felande länken hos elvärmen i hjälmen, belönar jag mig med ett skönt bastubad innan jag somnar gott trots mina bultande och svidande kinder.

Följande dag är det betydligt varmare, med omkring 10 minusgrader. Stugbyn jag vistas i ligger i närheten av sjön som har samma namn som byn, och som så här års är istäckt och fungerar som skoterled till bland annat Treriksröset, där Sverige, Norge och Finland möts. Dit är det cirka 10 kilometer, och min tanke är att köra dit, men först tänker jag dra på en dagstur till det pittoreska fiskesamhället Skibotn i Norge.

Efter den stadiga frukosten beger jag mig norröver på den istäckta E8:an och korsar strax gränsen till Norge. Efter en liten klättring från Kilpisjärvis 500 meter över havet, växlar det karga landskapet, med sina 300-500 meter höga fjäll, som visserligen är bedårande vackert till att bli betydligt mer kuperat ju närmare den norska kusten jag kommer. Vägen ringlar sig fram så där härligt som de bara gör i bergsmiljö. Underbart. Solen skiner från en overkligt klarblå himmel och vägen jag kör på är vit liksom merparten av allt annat här.

Jag passerar snart gränsposteringen mellan Finland och Norge, och kort därefter passerar jag Helligskogen. Här finns i dag ett vandrarhem som är en populär utgångspunkt året om för turer till Treriksröset. Under kalla krigets dagar fanns här en större vaktstyrka från Brigade Nord som skulle sinka eventuella angripare från öst.

Snabbare än jag egentligen vill är jag framme vid korsningen där E8 och E6 möts, och plötsligt är jag nere i hamnen där en fiskare än fullt sysselsatt med att agera isbrytare med sin lilla aluminiumbåt med utombordare. Gång på gång tar han sats för att ramma och låta fören på båten glida upp på isen. Därefter kliver han fram i fören och hoppar som en besatt för att helt enkelt knäcka isen. Det kanske egentligen inte alls är en ovanlig företeelse här uppe i norra Norge, men för mig var det i alla fall första gången jag såg ett livs levande isbrytare. Han tyckte antagligen inte att det var lika roligt som jag tyckte att det såg ut…

Här i Skibotn, strax öster om Tromsö, löper Lyngen ut till Norska havet och stället är ett populärt tillhåll för såväl hobby- som yrkesfiskare. Det finns även gott om annat trevligt i regionen. Skibotn ligger ju nere i en dal nere vid havet och ”omringad” av ett gäng riktigt höga berg, som exempelvis Nallagais, Imagais, Steindalsbreen, Balggesvarr och Storfjellet. Här finns även Troll-Kafé där du kan köpa dig allt från en kopp kaffe till dagsfärsk fisk, kungskrabba som någon lokal dykare handplockat åt dig, eller någon vild maträtt baserad på ren eller älg.

Att ge sig ut på en sådan här tur helt ensam har sin för- och nackdelar. En motorcykeltur tillsammans med goda vänner är alltid trevligt, men i det här fallet gör jag precis som jag vill. När jag är hungrig så äter jag, och det på den restaurang som jag vill. Under den här resan består allt som oftast lunchen av någon chokladbit, eller en handfull från min ”jägarmix” bestående av nötter, russin och chokladbitar i en salig blandning. Att ödsla tid på restaurangbesök är inte intressant under den här resan. För mig handlar det om att njuta av motorcykelkörningen och naturen. Och ibland måste jag bara stanna för att ”suga i mig” av den härliga miljön. Att köra i dessa trakter sommartid är en sak, men måste jag välja så blir det till favör för vinterkörningen. Utan tvekan. I alla fall om det är så här fint väder som det är under den här resan.

Resten av dagen tillbringar jag med att utforska regionen en stund, innan jag beger mig söderut, åter till Kilpisjärvi. 

Den frusna sjön är täckt med ett is och ett tjockt snötäcke som packats stenhårt av tusentals snöskotrar som kört på de utmärkta lederna. Jag tänker testa att köra på en med BMW:n, trots att jag vet att en fastkörning kan betyda stora, mycket stora, problem. Dessutom fick jag rådet att låta bli då jag frågade om det skulle vara möjligt att köra till Treriksröset med motorcykel. Att köra dit med en lättare offroad-, enduro eller motocrossmaskin är en sak. Att göra det med en BMW R1200GS Adventure, som dessutom var fullpackad är något annat. Men, jag hade ju med mig både snöskor, tält, sovsäck och annat för att kunna sova utomhus, så jag bestämde mig för att hålla mig till planen. Det gick inget vidare... 

De första metrarna bar snön av bara farten, men så snart jag var tvungen att tippa av aningen på gasen knäckte framdäcket ”hål” på det översta snölagret och några sekunder senare satt jag fast, och det rejält. Motorcykelns bakdel vilade på aluminium-sidoväskorna. Givetvis försökte jag gasa mig loss, även fastän jag förstod att det skulle vara lönlöst. Med ett snödjup på över en meter så fanns det inte mycket annat att göra än att plocka av packningen för att minska vikten en del. Därefter tog jag ena snöskon till hjälp som skyffel och försökte med dess hjälp gräva en liten ränna åt framhjulet, för att på så vis försöka få motorcykeln i en bättre utgångsvinkel.

Jag grävde, slet och drog. Efter en stund var jag dyblöt av svett och det enda jag hade lyckats med var att vända på motorcykeln så att den nu stod med fören i samma riktning som vi kom från. Jag gjorde ett nytt försök, varpå motorcykeln grävde ner sig ännu mer än tidigare, och nu stod med fronten pekandes upp i skyn. Suck… Det enda jag kunde göra var att skratta åt eländet. Och när jag satt där och försökte lista ut mitt nästa drag hörde jag det underbara ljudet av snöskotrar som närmade sig, och minuter senare hade jag bärgat ut motorcykeln till fast mark med hjälp av två trevliga norrmän om var ute på tur. Och tur för mig var ju det.

Men tro nu inte att jag gav upp, eller som en del andra skulle lägga fram det, lärde mig något av detta. Faktum är att jag redan på förhand misstänkte att jag skulle köra fast, och att jag visste att det skulle innebära mycket tungt arbete när det inträffade.

Jag vet att en hårdpackad snöskoterled kan bli extremt hård, och övertygad om att jag tidigare bara haft otur och kört in på fel farled valde jag en ny och försökte på nytt. Det gick så där. Jag kom ungefär hundra meter, sedan kände jag hur framdäcket skar ner i snön och gjorde en reva i snötäcket som sedan bakdäcket grävde ner sig i. Den här gången var jag beredd och istället för att gasa som en galning valde jag att tippa av och parkera motorcykeln. Hur skulle jag nu ta mig till Treriksröset? För dit skulle jag om jag så skulle gå de tiotalet kilometrarna dit med snöskorna på fötterna. Det blev med snöskoter i sällskap av den erfarne guiden Hannu och ett franskt kärlekspar.

Väl tillbaka fick jag hjälp från en kille från skoteruthyrningen som puttade på motorcykeln samtidigt som jag gasar mig upp från sjön till fastare mark, igen. Nu får det vara nog med tokigheter för idag. Istället beslutar jag mig för att inmundiga en välsmakande middag på Tundrea Resort före att jag går ut och njuter av kvällens gratisföreställning i form av härliga norrsken på den stjärnklara himlen. Kan det bli bättre?

I nästa del får du följa mig söderut genom Finland, då jag tar en paus från motorcykelkörningen för att istället köra ren, innan jag gästar finska ”alperna” Levi Ski Resort vid Sirrka, innan jag hälsar på hos tomten i Rovaniemi och gästar ishotellet i Kemi innan jag slår upp tältet på finska västkusten som en avslutning innan jag tar färjan mellan Helsingfors och Stockholm. •

BILDER FRÅN NORR...