Johan Ahlberg från Fastbikes.se begav sig till den rumänska skidresorten Păltiniş för underbart utmanande endurokörning med KTM:s EXC-modeller på delvis klassiska spår från Red Bull Romaniacs, guidade av tävlingens grundare, tillika tvåfaldige världsmästaren i Snowboard, Martin Freinademetz. Här får du hänga med på en sväng ut i den mäktiga vildmarken.
I normalfallet bjuder den här trakten på mängder av svårforcerade passager, och en vildmark som är som skapt för härliga äventyr. Att det regnade under större delen av provkörningen gjorde det hela ännu mer spännande, och jag har sällan sett så många lågfartsvurpor under en och samma dag…
Körningen påbörjas vid Păltiniş i Transsylvanien, som är ett högland i Rumänien på 300–500 meters höjd, omgivet av det gigantiska bergsmassivet Karpaterna på alla sidor. Karpaterna sträcker sig 145 mil, genom Tjeckien, Slovakien, Polen, Ungern, Ukraina, Rumänien och Serbien.
Păltiniş är en populär skidort i Transylvanien, beläget på 1440 meters höjd, cirka 35 kilometer sydväst om Sibiu. Området bjuder på en grupp av berg där den högsta toppen, Cindrel Peak, ligger på 2244 meters höjd över havet. Det är i dessa trakter som den extrema endurotävlingen Red Bull Romaniacs körs, och under pkörningen delas vi upp i olika grupper och blir guidade av tävlingens grundare, tillika tvåfaldige världsmästaren i Snowboard, Martin Freinademetz. Dessutom är danske Klaus Sörensen (Track Director), Volker Jacob (PR & Media) och hyperentusiastiske snowboardesset Eric Themel med och guidar. Även den sympatiske KTM-fabriksföraren Andreas ”Letti” Lettenbichler, som är specialiserad på extremenduro och bland annat vann Red Bull Romaniacs år 2009, är på plats men kunde tyvärr inte vara med och köra på grund av sjukdom.
Trots att vi bara är några mil från Sibiu är vi ute i vildmarken, och det med vetskapen om att det lär dölja sig mängder av vilddjur i dessa trakter, bland annat cirka 5400 björnar, 3400 vargar och 2000 lodjur. Personligen skulle jag bli överlycklig över om jag fick se någon av dessa djur ute i ”verkligheten”. Men så blir det inte. Däremot dröjer det inte särskilt länge inne vi får skäll av både en och flera hundar som försöker jaga in oss i fårflocken, där de verkar tycka att vi höra hemma…
Efter en inledande bergsklättring av det enklare slaget når vi fram till en tillfälligt upprättad enduroslinga. Efter en härlig klättring på en stig med hala stenar och rötter bär det av in djupare i skogen och där bjuds vi på ännu fler stenpartier, kullfallna träd och hala rötter samt en och annan vattensamling innan det öppnar upp sig en aning genom skogen innan vi når fram till det avslutande gärdet där en ett kortare gräsprov snitslats upp.
Förutom en och annan transportsträcka på traktorstigar och grusvägar kör vi på stigar som påminner om karaktären hos svensk enduro, med mäktigt djupa granskogar som bjuder på hala rötter och stenar. Den främsta skillnaden är att det är betydligt mer kuperat här. Rätt som det är når vi över trädlinjen och påbörjar klättringen uppför ryggen mot toppen på något av alla berg. Normalt skulle utsikten antagligen vara underbar men vi har fullt upp med att försöka hänga med föraren framför för att inte köra vilse, eftersom som dimman är så tät att sikten stundtals bara är några futtiga meter. Och att hålla ihop gruppen visar sig vara svårare än vad man skulle kunna tro. I synnerhet eftersom en del envisas med att köra över sin egen förmåga och upprepade gånger halkar omkull på de slippriga stenarna, givetvis eftersom just de kör den modell som för stunden är den mest svårkörda… Gliringarna haglar tätt, och vi i gruppen får många anledningar till att skratta gott mycket och ofta.
Den sista etappen fram till lunch körs på underbara stigar genom den mäktigaste granskog som jag någonsin kört i, och hade det inte varit för att regnet fullkomligt öste ner hade det varit en enda stor njutning. Nu var längtan efter värmen inomhus, och regnjackan som låg där och väntade, för stor.
Jag kan villigt erkänna att jag i normalfallet hellre äter något enklare utomhus för att kort därefter dra vidare och ha skoj. Den här dagen var även jag sugen på att bege mig in i stugvärmen för att tina upp en stund. Väl till bords serverades vi två olika pastarätter, nybakat vitt bröd, sallad och en värmande köttsoppa. Allt toppades med en stärkande kopp svart kaffe.
Med pasta i magen, torra neopren-handskar och regnjackan äntligen på plats bar det åter av ut i den rumänska vildmarken. Självklart regnade det inte längre…
Vi inleder på härliga vandrarstigar kantade av kort grönt gräs. Landskapet är öppet och kuperat, och bjuder på mängder av backar att ta sig upp eller ner för. Till följd av regnet är gräset halt, leran snorhal, och under den närmaste halvtimmen blir jag vittne till hur i stort sett alla förare i min grupp faller som käglor både en och flera gånger. Ännu fler skratt och sköna gliringar. Var det koskit de hade halkat omkull i?
Jag hade för tillfället valt att köra längst bak framför gruppens uppsamlingsförare, och vid ett tillfälle blev jag vittne till hur samtliga förare i gruppen låg och sprattlade i gräset. I skydd av hjälmen tillät jag mig att gapskratta, och sedan njuta av skådespelet som följde då förarna skulle komma på rätt köl igen.
Rätt som det är har vi nått botten av en dal, alldeles intill den stora dammen vid Gura Râului och floden Cibin som vi kör över innan vi fortsätter uppför den branta sluttningen som efter lite bök och stök, ännu fler fastkörningar och vurpor, leder oss vidare upp till toppen av fördämningen. Härifrån fortsätter vi på sköna och snabbforcerade stigar som för oss uppför de skönt gröna och böljande sluttningarna vid Munţii Cândrel, norr om Păltiniş. Hundratals får går stillsamt och betar av det gröna gräset. Rätt som det är kommer en hög med hundar spurtandes mot oss och skällande jagar de oss, som vanligt med käftarna aggressivt nära våra ben, men utan att bita. Kort därefter stannar vi intill ett par väderbitna timmerbyggnader där en liten familj bor och lever utan rinnande vatten, el eller någon form av moderniteter.
Med västerländska mått mätt lever de minst sagt omodernt. Frukt och grönsaker är naturligt odlade och följer årstiderna, vilket ger goda och naturliga råvaror.
De som bor här lever av vad naturen ger, och på ett bord har de dukat upp lite av vad gården har att erbjuda, rädisor, fårost, hembakat bröd med någon okänd fyllning och den majsbaserade gröträtten Polenta som här i Rumänien kallas Mamaliga, och är ett vanligt förekommande tillbehör till allehanda rätter.
Efter körningen i det öppna landskapet på högre höjd började färden neröver, och plötsligt var vi inne i den tätaste vegetation som jag någonsin kört i. Vanliga klängväxter växlades med taggbuskar som rev och slet i kläderna. Främsta skräcken var att få en av dessa taggiga grenar över halsen, eller att jag skulle krocka med någon av alla trädstammar som fallit ner och nu vilade i lagom huvudhöjd. Det gällde hela tiden att vara på sin vakt, och slappnade man av för en sekund så var risken stor att man antingen körde av stigen som dolde sig i den täta vegetationen eller att man fick sig ett påminnande piskrapp. Och ni kan gissa om att jag fick mig ett och annat gott skratt.
Att bli vittne till när andra vurpar kan vara oerhört underhållande, men givetvis bara då föraren i fråga slipper undan utan personskador. Under dagen får motorcyklarna sig en och annan repa kan jag lova. Om körningen hade ägt rum i torra förhållanden så hade det varit betydligt mer lättkört. Men med tanke på att vi delvis körde på några klassiska sträckor ur Red Bull Romaniacs så kändes nivån helt rätt. Att få möjligheten att provköra och utvärdera KTM:s Enduromaskiner under dessa förhållanden var ett sant nöje.
Blöt och nedkyld, men ändå varm inombords nådde jag hotellet vid Paltinis lagom före mörkrets inbrott, och efter en varm dusch och en välsmakande buffé somnade jag gott.
Mer information om Red Bull Romaniacs
