För de allra flesta motorcyklister i Sverige är motorcykelkörning en sysselsättning man gör i sol och värme. Jag beslutade mig för att trotsa vinterkylan och bege mig ut på en veckolång motorcykelresa i norra Skandinavien i sadeln på en BMW R1200GS Adventure. Det blev en kylig, men ack så fantastisk motorcykelresa, med dagsetapper på mellan 50-100 mil i temperaturer mellan 10-35 minusgrader. Reseberättelsen inleds med dag ett mellan Stockholm och Piteå, en nätt sträcka på lite mer än 100 mil, som avverkas i temperaturer mellan 9-19 minusgrader.

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE STÖRRE EXEMPLAR...

Jag har en slags hat-kärlek till den svenska vintern. Ska det vara vinter så ska det vara ordentligt med snö, och några minusgrader, annars känns det lika roligt som mellanmjölk. Givetvis gäller det att själv anpassa sig och försöka göra sitt bästa av den årstid som för stunden gäller. Det går faktiskt att ha extremt roligt med motorcykel även vintertid, i synnerhet om det är rejält med snö, och gott om fruset vatten att sladda fram på…

Under mina första tio år som motorcyklist hade jag inget bilkörkort, och valde därför att köra motorcykel året om, även då den strängaste kylan rådde. Efter att jag vid 26 års ålder blev med bilkörkort hade vinterkörningen med motorcykel varit lite mer sporadisk, och mest förknippad med enduro-, körning på frusna sjöisar eller att sladda runt på snöplogade grusvägar med offroadhoj. Och för dig som inte ännu provat på att köra motorcykel vintertid kan jag bara säga: du har missat någon som är oerhört roligt.

Som du säkert redan hört tusentals gånger tidigare finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Ska du bege dig ut på en veckas motorcykeltouring i norra Skandinavien under årets kallaste period gäller det att du väljer kläder och annan utrustning med största omsorg. Att förfrysa sig är snabbt gjort om man väljer fel, och att tro att man kan köra hur långt som möjligt, oavsett antalet minusgrader, bara man klär på sig en skoteroverall och några eluppvärmda plagg är fel. När termometern visar på 30 minusgrader eller kallare, äter sig kylan in genom även de varmaste kläder, och förr eller senare har kylan letat sig hela vägen in till din kropp. Klär du dig allt för varmt börjar du svettas, varpå dina kläder blir blöta och du allt mer nerkyld. Det gäller helt enkelt att hela tiden anpassa sig efter rådande omständigheter.

Under min tjänstgöringsperiod som jägarsoldat uppe i nordliga delarna av Sverige fick jag lära mig att handskas med kyla på ett mycket bra vis, något som jag sedan haft stor glädje av vid vinterkörning. Framförallt fick jag lära mig mycket av den så kallade lager-på-lager-tekniken, att det helt enkelt är mycket bättre med flera tunna klädlager istället för ett eller fåtalet tjockare. Det ger inte bara fördelen att du enklare kan reglera temperaturen genom att helt sonika ta av eller fylla på med ett plagg, utan även att det skapas ett tunt, men ack så viktigt och värmande luftspalt mellan de olika lagren av kläder. Att helt förlita sig på eluppvärmda strumpor, handskar eller andra eluppvärmda klädesplagg är inte något jag kan rekommendera. Förutom att el-prylar kan börja krångla, så ger det även upphov till att man börjar svettas, blir blöt och snart kall…

Under en veckas tid valde jag att köra från Stockholm, via Mitt-Sverige-banan, ett inplanerat snabb-stopp för hundramila-service hos North Bike i Umeå, för att sedan fortsätta via Piteå Havsbad och därefter korsa gränsen in till Finland vid Karesuando. Sedan fortsatte turen via Treriksröset, för att sedan bege mig hela vägen upp till norska kusten vid Skibotn och Alta för att där mötas av det öppna havet, vilket blev en stark kontrast mot all snö och is… Därefter valde jag att köra söderut i Finland, där jag njöt av härligt norrsken, åkte rensläde, kollade in backarna i den finska ”Alp-byn Sirrka vid Levi skidanläggning, hälsade på tomten i Rovaniemi och gästade ishotellet i Kemi. Därefter fortsatte resan söderut via bland annat Vaasa, för att slutligen föra mig till Sverige via Finlandsfärjan mellan Helsingfors och Stockholm. 

Jag har valt att dela upp den här artikeln i flera delar. Förutom att försöka återberätta hur resan utvecklade sig och mina intryck kommer jag även dela med mig av mina erfarenheter kring olika utrustningsval och annat som förhoppningsvis kan vara intressant för dig som läsare (i synnerhet för dig som är sugen på att själv bege dig ut på en vintertur med motorcykel).

Efter att jag skruvat i hundratals dubb från Best Grip i de grova TKC80-däcken, packade jag ner kameran, spände fast mina snöskor, tältet och klädde på mig min fodrade allvädersjacka med tillhörande byxor. Därefter lät jag boxermotorn hos reskamraten BMW R1200GS Adventure få upp temperaturen en aning innan jag slog på handtagsvärmen, och kort därefter påbörjade den minst sagt kyliga resan norröver.

Klockan var strax efter 04.30 och termometern visade på minus 11 grader då jag lämnade hemmet i Vallentuna, strax norr om Stockholm, bakom mig. Dagens etappmål vid Piteå havsbad, via Umeå, ligger omkring 85 mil bort. Det ser ut att bli en härlig motorcykeltur, helt på egen hand. Bara jag, motorcykeln och en massa snö och minusgrader… Tro det eller ej, men det ska visa sig bli en av mina härligaste motorcykelresor på många år.

Den första biten via Markim och Knivsta, upp till Uppsala gick som en dans. Jag är skönt nog i stort sett ensam på vägarna. Skönt så länge det inte händer något. Strax norr om Uppsala började snön falla, först måttlig för att snart fullkomligt ösa ner. I kombination med ganska ordentlig vind och avsaknaden av plogbilar och annan trafik bildades snart kraftiga snödrivor på vägen, och spänningsfaktorn blir stundtals hög…

De för hand iskruvade (nåja, med hjälp av eldriven skruvdragare) dubben från Best Grip erbjöd 2.4 millimeters utstick, vilket visserligen räcker gott på plogad snö-/isväg, men på oplogad väg når inte alltid dubben ner till fast mark, och då kan det bli lite spännande, i synnerhet med en full-lastad R1200GS Adventure…

Efter lite mer än två timmars körning glider jag in på bensin-macken vid Gävlebro intill E4:an för dagens första påfyllning. Nu har temperaturen höjts en aning, och enligt BMW:ns termometer är det bara 9 minusgrader för stunden. BMW:n får en skvätt bensin i den rymliga 30-literstanken medan jag själv får i mig en värmande kopp kaffe. Men faktum är att den inte är så varm längre, efter att jag värmt upp låset för tanklocket som redan har frusit igen. Att värma detta lås med tändare är inte att rekommendera…

För att inte jag ska bli svettig dricks kaffet utomhus. När det är kallt ute gäller det att du är snabb med att knäppa upp och plocka av dig förstärkningsplaggen, om du väljer att ta en paus inomhus i värmen. Det gäller inte minst för skorna/stövlarna/kängorna.

Personligen bär jag ett par rejäla vinterkängor, och två par tunna och ett par tjockare yllestrumpor närmast kroppen. Ylle har ju den förmågan att värma bra även då de är blöta, samtidigt som de inte börjar lukta illa i första taget.

Givetvis har jag med mig flera par extrastrumpor. Faktum är att jag har med mig betydligt fler klädesplagg än vad jag kommer att använda, ska det visa sig senare. Men i dessa fall känns det som om att det är bästa att vara på den säkra sidan. I synnerhet om en olycka eller ett haveri inträffar. För säkerhets skull har jag även med mig tält, snöskor för att kunna gå bra även i djupsnö, och ett Trangia-kök med en minimal gasbrännare.

Motorcykeln, en BMW R1200GS Adventure av 2013 års modell är standard. Däremot har jag lastat den med diverse smått och gott för denna vinterexpedition. Mitt största orosmoment är hur motorcykelns batteri ska palla med den stränga kylan, då batterier laddar dåligt vid låga temperaturer. Dessutom dras ett dåligt laddat batteri snabbare ur, än ett som är full-laddat, och att ladda ett urladdat batteri i sträng kyla är i regel mycket tidskrävande, för att inte säga lönlöst. Med mig i toppboxen har jag därför ett litet 12-volts extrabatteri, för säkerhets skull. Dessutom har jag med mig en batteriladdare, så att jag kan underhållsladda extrabatteriet under resans gång.

Generatorn på BMW:n är en tre-fas växelströmsgenerator som uppges ladda 510 watt. Efter att motorcykelns elsystem fått sitt betyder det att det bör finnas en del kräm över, så att jag kan köra med handtagsvärmarna på i stort sett hela tiden.

Jag har även kittat motorcykeln med tankväska som får fungera som kameraväska, vilken jag vadderat och dessutom försett med en eluppvärmd sätesvärmare och en digital termometer, för att hålla temperaturen inne i väskan på en för kamerorna lämplig nivå. På styret har jag monterat ett par vadderade handtagsmuffar, vilket i kombination med de eluppvärmda handtagen gör att jag kan köra med fingerhandskar under i stort sett hela resan utan problem. En extra detalj som jag själv trollat till är att jag monterat en värmefolie (en rund variant av en sådan folie som många väljer att montera som handtagsvärmare) på insidan av hjälmens hakparti. Hjälmen jag kör med är en systemhjälm från BMW, med klart visir och integrerat solvisir. Under jackan bär jag ett bröst- och ryggskydd, främst för säkerhets skull, men också för att det skapar en luftspalt mellan jackan och resten av mina kläder där under. Tillsammans med en hjälmhuva med nederdel av neopren, plus en fodrad halskrage är jag övertygad om att stå pall även extremt låga temperaturer, något som jag snart lär bli varse…

Efter lite mer än 20 mil efter Gävle når jag fram till Mittsverigebanan strax utanför Härnösand i sol från en klarblå himmel. Perfekt väder för en dag på banan, men snön ligger som ett tjockt täcke över hela anläggningen, så besviken fortsätter jag norröver utan att lägga ett enda varv på slingan.

Nästa delmål för dagen är NorthBike i Umeå, som har lovat att hjälpa till med en snabb 100-milaservice medan jag äter en snabblunch på pizzerian runt hörnet. De närmare 25 milen från Mittsverigebanan till motorcykelfirman avverkas utan problem och precis som jag blivit lovad kunde jag hämta ut den nyservade BMW:n som bland annat fått ny olja i ”magen” medan min mage nu var full av en slabbig men välsmakande pizza.

Mörkret hade redan börjat lägga sig, och som ett brev på posten började det även att snöa kraftigt. Inte helt optimalt, då det dessutom var betydligt mer trafik än vad det var då det snöade tidigt i morse. Sikten är inte vidare bra, för att inte säga riktigt dålig, dessutom är det allt för många bilister som endast verkar ha två hjärnceller som antagligen bråkar med varandra, eftersom de bara måste ligga och sniffa mig i baken, istället för att köra om, trots att jag inte kör särskilt långsamt och dessutom håller så långt till höger jag bara kan. Som pricken över i bländas jag av de mötande bilarnas strålkastarljus, som i kombination med den fallande snön gör körningen extremt jobbig.

Dagens sista sträcka, de lite mer än 20 milen mellan Umeå och hotellet vid Piteå Havsbad avverkas på ren vilja. Lätt frussen och hungrig anländer jag till Piteå havsbad strax för klockan 19. Temperaturen har nu dalat till 19 minusgrader, och jag ser fram mot en värmande dusch och en välsmakande middag.

Dygnets sista timmar tillbringar jag med att hänga upp kläder på tork och lite andra förberedelser inför morgondagens etapp, där målet är finska Kilpisjärvi, cirka 60 mil norrut, i närheten av Treriksröset, dit jag har tänkt att jag ska försöka köra hela vägen på den frusna sjön.

Strax före midnatt somnade jag gott i den varma sängen, nöjd med att ha kört över 100 mil under dagen, i temperaturer mellan 10 och 19 minusgrader.

FORTSÄTTNING FÖLJER…

Då får vi hänga med till Kilpisjärvi och Treriksröset i 30 minusgrader, och en sväng till Norska havet innan jag vänder söderut genom Finland.