Turistvägsprojektet i Hardanger ger dig glimrande destinationer att lägga in i din reserutt. Hardanger erbjuder utsikt över ett levande kulturlandskap och en insikt i att leva som det norska kulturarvet bjuder. Här tar Ola Marvin Leier med dig på en härlig sväng…

”Jondal, Jondag vakre Jondal”. Den korta meningen uttalar jag högt för mig själv inuti hjälmen när jag rullar av färgan en vacker sensommardag för två år sedan. Har man ingen resekamrat får man ett visst behov av att bekräfta sina intryck för sig själv. Vid den här tidpunkten kunde jag inte hålla mig ifrån att använda den vackra dialekt som härstammar från det här området. Det är som musik i mina öron. Orsaken till min inre dialektala stämma beror givetvis på att dialekten hör så tätt ihop med omgivningarna. Kulturpersonligheter har genom tiderna besjungit landskapet med stor entusiasm och längtan.

bilde-2

Men nu är det dags att uppleva det själv och det gör man ju som bekant på två hjul. Så nu kör vi!

Väl iland i Jondal var intrycken flera. Ett gäng 18-åringar beundrade hänfört en av grabbarnas vinröda Nissan Primera, fullt kittad med nytt buller, breda däck och häftig vinge. Det kändes spontant ganska skönt att de här ungdomarna verkade vara som ungdomar är mest. Inte alltför tyngda under kulturarvet.

Mitt andra intryck är en öppen butik. Nu hör jag återigen den dialektala stämma som verkar ha fastnat mellan öronen. ”Å gu hjelpes, en hel kaka te meg?” Den stora vetekakan i folie tynger märkbart ner hojen när jag lägger den i topboxen. Kvalité, här måste det gå åt rejäla mängder kaffe!

Upp mot Folgefonna sträcker sig en urtypisk norsk väg. Härligt för mig, säkert inte för bilisterna som bara ska transportera sig men det är konstant stigande och dynamiskt kurvande, och inte en enda kurva som liknar den andra.

Den är närapå för smal, med lite för dålig sikt runt kurvorna och lite mycket rullgrus på utsatta ställen. Lite för spännande för att man ska kunna släppa loss helt.

bilde-3

Men naturen gör medelhastighet väl värt. Väl uppe högg jag in på vetekakan och kaffet som jag fått med mig. Jag blickade ut och min värld började jubla som om jag stått på en läktare full med fotbollssupporters.

bilde-4

Sträckningen mellan Jondal och Utne är på 35 kilometer. Ungefär som skolvägen för en vanlig unge från distriktet, alltså. Och skulle jag försöka förklara vägens egenskaper tycker jag inte att den skiljer sig märkbart från vilken annan väg som helst, mellan fjordbygder, turistväg eller ej. Förbi några gårdar, genom några hårnålar, kurvar sig genom skogen, räta sträckor genom sprängda portar i graniten och ner igen i motsatt ordning.

bilde-5

Tidvis genom skog och tidvis med utsikt över Hardangerfjorden kommer lite fascination tillbaka för geologi. Hur blev egentligen landskapet till. Istid, vittring, skogens utbredning och allt det där. Jag kan inte ens tillnärmelsevis kalla mig amatörgeolog en gång. Men det hade varit intressant att se allt detta med geologens dubbla glasögon, tiotusen och tio miljoner år tillbaka i tiden, samtidigt. Materialens uppkomst och därefter isens deformation av underlaget, så tillslut människans påverkan på naturen.

Det är något speciellt med att kunna avläsa spåren i sin omgivning. Det kan vara faktiska spår av djur, skogens historia tolkat genom träden den består av eller bergens ursprung avslöjat genom dess art och form. Att kunna se de stora strukturerna och tidsrymderna där andra bara ser skog och sten är en avundsvärd kunskap som jag önskar att jag hade.

Den ursprungliga stämman bryts plötsligt och jag befinner mig i nutid när jag ser en slängd papperskasse…

Mot Utne ligger fruktgårdarna tätt. Här besannas alla turistklichéer. Vi ser bondgårdar, några lite nyare och några lite äldre, överallt utefter vägen. Här dyrkas godsaker och dessert - sju sorters kakor och fem om dagen, cider och likör, kanske inte lika ofta. Kurvor med äpplen och plommon står obevakade vid vägen, lägg pengar i burken och ta vad du vill ha!

bilde-6

Vägen går genom tunet, passa dig för långsamma traktorer med högafflar. På ett avlägset fruktbord stod det en skylt med texten: ”Ring bara på klockan, så kommer jag springande.” Det kan hända att det bara var en dröm i efterdyningarna av ännu en vetekaka; (En vacker kvinna kom rusande med vit sommarkjol… Med hagelbössa… Jag rymde min väg… Det var något som hadde att göra med pallning av äpplen…)

bilde-7

Den vanliga norska bygdevägen genom den vanliga norska naturen blir lite mindre vanlig när mänskliga inslag gör sig påminda. Man befinner sig inte längre i ett ultrapittoreskt vykort, nu dyker andra saker in i bilden. Vanligen en bensinstation, en postbutik, en studsmatta på en gräsmatta, två bilar i garaget och en båthamn. Bygden lever ändå.

Om jag får drista mig till en subjektiv observation blir det att mötet mellan natur och kultur förstärker varandra bäst när det nya och det gamla får leva tillsammans. Fjäll, fjord och skog beklädda med både gammal historia och dagens mer handgripliga plastinpackade vetekakor och plommon från en gård med bredbandsmodem och GPS-navigerad traktor.

Jag sätter ett högt pris för synen av en plog dragen av en häst, men det är ett museum. Ett kulturlandskap som lever i välmående berättar mycket mer om hur folket levde och lever med och av naturen än en obrukad betesmark som klipps med maskin för att det ska se vackert ut från vägen. Bara åk dit och se med egna ögon!

bilde-8

 

 

Jondal – Utne är en av tre vägsträckor i det som kallas ”Nasjonal Turistveg Hardanger”. De två andra är Rv 7 Hardangervidda till Norheimsund och RV 13 Kinsarvik – Tyssedal, på ostsidan om Sörfjorden. Hardangervidden är Hardangervidden. Stugbyar, relativt tät trafik och för all del – blandad vacker natur. Men utanför allfarväg är det inte.

Kinsarvik – Tyssedal har mycket av samma fruktgårdscharm som Jondal – Utne men längs en snörrät väg med mer trafik. För den totala Hardangerupplevelsen för någon som kommer österifrån bör den bästa rutten vara Rv 7 över vidden, följ skyltar mot Odda i stället för att ta färgan över Hardangerfjorden, kör längs Sörfjorden söderut till Odda och så norröver till Utne och sedan vidare till Jondal.

Slutresultat: Välförtjänt konsumtion av vetebröd, tredubblat mot vad som annars är rekommenderat och sidoväskorna lika fullastade med frukt och brukskonst som kamerans minneskort är fylld med nationalromantiska motiv! •