Efter en längre tid med otaliga "smygbilder" presenterades äntligen de efterlängtade Tiger 800 och den mer offroadanpassade Tiger 800XC på den internationella motorcykelmässan EICMA i Italien under början av November. Anders Holmqvist drog till Spanien och provkörde. Här kan du läsa Skandinaviens första provkörning av Tigrarna.

Två dagars provkörning står på programmet. Men allt börjar kvällen före med en presskonferens, där bakgrunden till varför projekt Tiger 800 startades, tekniska data, sortiment av nyutvecklade Tiger-tillbehör med mera presenteras.

Triumph har saknat en potent äventyrsmaskin i sitt sortiment. Tiger 900 som kom på 90-talet gjorde bra ifrån sig på grusvägar. Men modellen blev snart mer landsvägsanpassad och växte i storlek. Tiger 800/800XC ska ta platsen som den ultimata äventyrsmaskinen i konkurrens med andra modeller så som BMW F800GS, Honda Transalp eller KTM 990 Adventure. Anledningen till att man valt att lansera båda hojarna 800 och 800XC är att man även velat ha en cykel i äventyrssegmentet som är lite lägre än andra offroadhojar.

Projektet startade våren 2007 och har under de 3,5 år som gått sytts ihop av ett team på cirka 15 ingenjörer. Där utöver har 3 personer jobbat med utvecklingen av tillbehörssortimentet för Tiger 800. I det sortimentet kan man hitta 55 nya tillbehör med det mesta man kan tänka sig en äventyrshoj behöver. Hårda packväskor, mjuka väskor, höga justerbara kåpglas, kraftigare hasplåt, stenskottsskydd för kylaren, extraljus med mera. Hojen har också fått en extra kraftig generator så att det finns ström för lysen mm vid långvarig stadskörning. En trevlig detalj är ett 12-voltsuttag bredvid tändningslåset.

Triumph har även ett kul online-verktyg på sin webbsida. ”Create my Triumph” är ett klä-på-din-hoj program där du kan skräddarsy din hoj med alla möjliga tillbehör. Sen är det bara att skriva ut specen och gå till din närmaste handlare…

Provörning dag 1 – Tiger 800. Torsdag morgon, blå himmel men ganska kallt. +6 grader visar termometern utanför hotellet där hojarna står uppställda på rad. Vit, gul-grön eller svart. Idag är vi en samling från Skandinavien samt Polen som ska se vad nya Tigern går för.

Provkörningen av Tiger 800XC (offroad-modellen) är inbokad dag 2. Första tanken är att det var ju synd, för det är ju därför vi är här. Men vid närmare eftertanke så ger det Tiger 800 en ärlig chans till ett ”objektivt” test.

Efter genomgång av dagens körning ger vi oss iväg. Man har meddelat att vi ska högre upp i bergen så det lär bli kallare innan vi kommer ner på andra sidan. Tiger 800’an har inte handtagskydd som 800XC har, så jag funderar hur det ska gå i mina sommarhandskar. Men man är ju ingen gnällspik så det är bara att bita ihop.

Snart börjar klättringen uppför berget på ordentligt slingriga vägar. Vägbanan är fortfarande våt där solen inte hunnit komma åt. Några hojåkare runt omkring mig ser lite stela ut men själv stortrivs jag på hojen. Jag hittar en skön rytm i körningen. Motorn med sina 95 hk har effekt så det räcker ut ur dom stigande böjarna. Det känns som om hojen går att lita på även i de våta kurvorna. Farten pendlar mellan 70 och 90 km/h för att sen gå ner till 50 då kurvorna nyper ordentligt. Någon större risk för att skrapa i fotpinnarna är det inte, men jag får hålla in tårna när det svänger ordentligt för att inte skrapa upp mina ”nya” stövlar.

Växeln pendlar mellan 3’an och 4’an och motorn drar fint och kraftfullt genom hela registret. För att få lite motorbroms inför kurvorna åker 2’an i ibland. Jag känner att jag saknar en kraftigare motorbroms, men det är väl något man får leva med på en 3-cylindrig maskin.

Varvtalet ligger kring 4-5000 varv när körningen är aktiv men ändå utan stress. Ur böjarna får 2’ans växel dra ända upp till 9000 rpm vilket motorn gärna gör utan protester. Växellådan känns riktigt fin. Växlarna går i utan klonk och protester. Jag sitter och letar efter några konstiga vibrationer eller något annat att störa mig på, men hittar inget…

Det känns som att hojen med sin kraftfulla motor lätt hade gjort samma klättring med en passagerare bakpå.

Trots ett ganska brett styre och upprätt körställning är offroad-känslan långt borta. Men man sitter med bra överblick och kontroll. Det kombinerat med motorns vrid och effekt gör att man kan bli riktigt snabb då vägen börjar svänga ordentligt.

Den saknade motorbromsen gör att bromsarna får jobba desto mer. Med ett bestämt grepp nyper bromsarna fint och är lätta att dosera. Men finkänslan i greppet som man kan hitta hos en sporthoj saknas. Då man bromsar in hårt inför en kurva känns bakdelen lite lätt och det händer att jag sladdar ut bakhjulet inför dom värsta hårnålarna i skön supermoto-stil. Det kanske känns tuffare än vad det ser ut, men hojen har en skön balans och kontroll.

Några hojar är fullkittade med tillbehör och effekt-ljuddämpare. Det sägs att effektröret ska spara 1,5 kg i bakpartiet och att det ska märkas i köregenskaperna. Men då måste man nog åka samma slinga om och om igen för att kunna avgöra det.

Instrumenteringen är tydlig och lättläst även då det går undan som värst. Varvräknaren är stor och tydlig med visare. Hastighetsmätaren och övrig info som växel, trip mm är digitalt. Känns som någon tänkt till. Lyckat!

Sadeln kan justeras i två lägen. 20 mm i höjd som ändras på 20 sekunder. Båda körställningarna känns bra, men den lägre ger mer av känslan att sitta i hojen och åka med än att själv köra aktivt. Men skillnaden i känslan är hårfin.

Tiger 800’an kommer med fotpinnsgummin som både känns vingliga och fåniga. Själv skulle jag ta bort dom direkt. Backspeglarna fungerar däremot väldigt bra. Helt vibrationsfria upp till 140 km/h. Kåpan får även den godkänt. Luftströmmen slår i hjälmens ovankant men skapar inga jobbiga kast eller virvlar när jag sitter och testar olika körställningar. Det lilla packutrymmet under passagerarsadeln är lättåtkomligt och har invändiga snäppfästen för att kunna hålla ett bygellås på plats skrammelfritt. Det går även att knöla ner ett lättviktsregnställ om man vill.

Kvalitetskänslan på detaljer är bra. Jag hittar inger skrammel eller rassel när jag kör, eller när jag står still och rycker i grejorna.

Jag hoppar upp på passagerarsadeln och åker en sväng. Sitter bra och greppen är lättåtkomliga och ger skönt stöd.

Omdöme Tiger 800

Så vad är det då för hoj? Ingen offroadhoj, ingen touringhoj, ingen sporthoj. Ändå känns hojen riktigt rolig att köra. När dom kurviga och morgonvåta asfaltsvägarna klättrar upp för bergssidorna under en klarblå Spanien-himmel finns det mycket kraft att hämta ur motorn och hojen känns helt fri från nervösa tendenser. Semesterresa med packväskor och passagerare bakpå funkar sannolikt även det hur bra som helst.

-Tiger 800 är något så ovanligt som en lyckad kompromiss med mycket körglädje. En schysst ”varje-dag-hoj” är nog en rättvis sammanfattning.

Provkörning dag 2 – Tiger 800XC. Fredag morgon, klart väder. Men meteorologerna har varnat för eventuella regnstänk framemot eftermidsagen. 10 stycken 800XC står uppradade utanför hotellet den här morgonen. Svart, vitt och röd-orange är färgvalen som finns för XC’n. Åter en genomgång och sen iväg. Det blir några mil transport innan vi hittar dom fina grusvägarna. Första känslan som slår mig är den lätt ändrade geometrin i hojen. Det större framhjulet, grövre framgaffeln, tillbakaflyttade bakhjulet och det bredare offroadstyret förvandlar känslan i 800XC till en potent offroadmaskin. Jag ska erkänna att jag inte riktigt trodde på det innan jag provkörde.

Dom första milen på asfalt körs med landsvägsbetonade offroaddäck. Några kurvpartier känns igen från gårdagens körning. XC-modellen fungerar minst lika bra till det som 800’an. Allt som sagts om 800’ans köregenskaper kan även beskriva XC’n på asfalt. Spontant hittar jag ingen anledning till att 800’an skulle bete sig bättre på kurviga vägar än XC’n. Några mil senare är vi framme vid vårt depå-stopp. Triumphs personal möter upp och är redo för hjul-skifte. Landsvägsdäcken åker av och Metzeler Karoo – grova offroaddäck åker på samtliga cyklar.

På en cykel skiftas även styrets infästning. En smart konstruktion där styrfästet bara vänds runt efter att ha lossat några bultar vilket placerar styret några cm längre fram.

Vi ger oss av i samlad trupp. Vår Triumph-guide håller täten in på den första sandiga grusvägen. Det ska nog nämnas att vi, enl. uppgift, fått en extra vass guide idag. Anledningen till det är nog inte mina gamla offroad-meriter som en av grundarna till SOE (www.soe.se). Med oss i gänget är Berra Marcusson, 3-faldig Paris-Dakar förare, äventyrare och med egen mc-äventyrs-firma (www.mcraft.se).

Triumph vill ge oss chansen att känna på hojen ordentligt så guiden står på duktigt. Första intrycket är att hojen är väldigt mjuk och tung i fram. Men balansen finns i hojen så sanden ställer inte till några större problem. (Senare vid eftersnacket lovade Triumphs tillbehörskillar att kraftigare gaffelfjädrar var något man lätt kunde stoppa i efter behov).

Efter den sandiga grusvägen ändrar underlaget karaktär. Det blir hårdare, mer stora stenskravel kombinerat med torra vattenfåror. Hojen hittar sitt spår genom gruset fint trots att jag provocerar den och kör där vägen är sämst. Hittar några stora stenbumlingar mitt i vägen som jag kör rakt på med flit för att känna hur hojen beter sig. Den håller kursen stadigt, inga oväntade kast och stenbumlingarna ger inget genomslag i gaffeln. Däremot när jag laddar hårt genom en uttorkad bäckfåra tvärs över vägen känner jag att gaffeln stumnar och mina armbågar får ta lite stryk.

När det börjar gå ordentligt fort på den nu ganska lösa grusvägen känner jag att jag saknar motorbromsen ännu mer. Det gör att jag måste nypa i med bakbromsen ordentligt, och naturligtvis lyckas jag ju bromsa stopp i maskin då. Det händer mig några gånger. Guiden ligger först, Berra tvåa och jag strax där efter. Jag skyndar mig att dra igång hojen igen, men dom har ju förstås redan hunnit försvinna bakom nästa krök.

Jag börjar jaga ikapp och det ger mig ju ett fint tillfälle att känna på hojen ordentligt. En nypande kurva blev lite spännande. Jag ser ett spår som nästan var ute i terrängen och vände (guiden erkände senare) och tänker att dit ska jag inte. Det blir ett skönt tvåhjulsställ genom kurvan med hojen hasandes på tvärs. Balansen i hojen känns fin och det känns i alla fall som om jag har full kontroll på tillvaron. När böjen öppnar upp sig ger jag på och hojen skjuter fart ur böjen. Efter några minuter har jag kontakt igen.

Vi stannar upp och samlar gruppen. Jag byter hoj med Berra och får den preppade hojen med det framflyttade styret. Vi ger oss iväg igen och det är stor skillnad på körställningen. Det framflyttade styret kommer till sin rätt när det är stökig och aktiv stående körning. Samma väg tillbaka, men den här gången är det jag som ligger bakom guiden och Berra som jagar bakom mig. Ingen press, bara en meriterad Paris-Dakar förare som ligger bakom. Inte göra bort sig nu… image är viktigt. Men jag lyckas hålla undan med äran i behåll.

Dom 95 hästarna river loss ordentligt och det svåraste är att få bakdäcket att greppa ordentligt. Den mer avancerade offroadsträckan bjuder på några sköna hopp då vägen klättrar uppför. All kraft i motorn gör det lätt att kliva ut över småhoppen. När vi sedan åker samma väg nedför påminns man om den tunga känslan fram. Om man bara passerar hoppen utan gaspåslag kickar bakhjulet upp ordentligt. Jag såg några spännande scener med visat underrede. För att få kontroll måste man antingen mes-åka över kanterna eller slå på ordentligt så framhjulet orkar hänga kvar i luften tills bakhjulet landar. Men då går det lite fort utför när vägen svänger och hojen väger cirka 200 kilogram. Spännande men kul!

Efter någon dryg timmes offroadkörning är vi tillbaka för hjulskifte. Jag känner mig lätt mörbultad på knänas insidor. Kan konstatera att ramröret och tankskarven ligger precis i höjd med mina knän när jag står och kör aktivt. Det blir en ganska skarp kant. Mitt ställ har inbyggda knäskydd men dom sluter ju inte runt knäna. Ett par riktiga knäskydd som skyddar insidan är att rekommendera vid stående körning. Senare på kvällen kan jag konstatera att jag har blåmärken på båda knänas insidor.

Omdöme Tiger 800XC

Så vad är 800XC för hoj? Det är en riktig offoadhoj med mycket motor. Den klarar med lätthet dom tuffaste grusvägarna man kan hitta längs bergssidorna. Visst, den är stor och tung jämfört med en endurohoj, men äventyrshoj är nog helt rätt benämning. Är det sen i t.ex. Spanien man vill hitta grusvägarna skulle jag inte tveka att hänga på packväskor och köra hela vägen ner, även med skjuts.