Räcker två cylindrar eller behövs det fyra? Ducati presenterar en instegsracer för gatknutten som vill testa gränser på bana. Här kan du ta del av reportaget från den första provkörningen av den italienska skönheten.

Nyligen fick jag frågan om jag ville åka iväg på lite roligheter. Eftersom jag är väldigt lätt att övertala när det handlar om motorcyklar packade jag ihop skinnställ och annat för ett par dagars resa fram och tillbaka från den kungliga hufvudstaden till ett betydligt varmare och torrare väder vid banan i Jerez. Ett klimat som är tilltalande för ett event som detta, där Ducati presenterar en ny modell inom Panigale-familjen.

Jag anar vid min ankomst att det kommer bli ett gäng svettiga varv på banan. En bana som jag aldrig har kört på förut men som har sett från utsidan vid tidigare körningar i trakten. Många gånger har jag sett den på TV när olika roadracinglopp har sänts därifrån och äntligen ska jag få känna på banan på riktigt, det är något jag har sett framemot länge.

{gallery}Ducati_Panigale_V2-2020{/gallery}

Italiensk skönhet

Under resans gång sitter jag och kollar på bilder på den nya Panigalen och slås av hur lik den är sitt större syskon V4. Vingarna från V4 saknas på V2 men det ger hojen riktigt rena och vackra linjer. Ducati har lyckats att skapa en riktigt vacker motorcykel med V2:an. Enkelsvingen och de svarta femekrade fälgarna gör sig riktigt bra ihop med den ursinnigt röda lacken på hojen och den aggressiva designen på framlyset. Borta är den dubbelpipiga ljuddämparen och den konventionella svingen som du hittade på föregångaren. Varför man valde att göra en annars så snygg hoj, ful med den konstruktionen. Det är glädjande att de har åtgärdat det nu. Det här är en riktigt vacker motorcykel.

I lobbyn på hotellet står en Panigale V2 läckert uppställd och nästan liksom skriker, SE PÅ MIG! Förutom att vi är ett gäng motorcykeltörstande motorjournalister på plats, ser vi flertalet golfare dregla över den italienska skönheten.

Nu börjar den här trippen visserligen som värsta parodin, när jag får känna mig som Stig-Helmer i Sällskapsresan när mitt bagage fastnat någonstans i Madrid på vägen ner till Jerez.

På morgonen när vi samlas för transfer till banan, har jag inga motorcykelkläder med mig mer än min egen hjälm. Stor eloge till Ducatis folk på plats vid banan som skrapar ihop både skinnställ, stövlar, handskar och ryggskydd åt mig.

Förtroendeingivande

Förväntningarna börjar byggas upp inom mig när vi står i depåboxen och väntar på att få plocka av däckvärmarna på 15 illröda V2:or.

En efter en skickas vi ut på banan och redan i första kurvan slås jag av hur lätt hojen är att hantera. Enkelt och förtroendeingivande, tar den mig igenom kurva efter kurva. Hojen har en dubbelverkande quickshifter som fungerar riktigt bra. Det gör att jag kan istället koncentrera mig på att lära mig känna banan. Efter ett par varv börjar både jag och hojen få upp värmen. Trots mitt något för stora lånade skinnställ, känns allt riktigt bra.

Hojen tar mig dit jag tittar. Den är stabil men ändå kvickstyrd, jag kan inte säga annat än att motorcykeln känns väldigt rolig att köra. Den ger mersmak och när jag passerar målflaggan under första passet, blir jag först irriterad över att jag fått så lite tid på banan. Men jag inser snabbt att tiden går väldigt fort när man har kul.

Efter att ha pratat med de andra i depån, kan jag sammanfatta hojen redan efter första passet på banan. De flesta jag pratar med säger samma sak som jag känner, de tycker att hojen är väldigt förtroendeingivande och förlåtande att köra.

Förar-ergonomi

Det andra passet tar jag mig runt Jerez mycket snabbare än vad jag lyckades med tidigare. Banan är en fröjd att gasa runt på och jag känner att det går fortare för varje varv jag lägger. Nu börjar bromsarna få jobba mycket hårdare. De ställbara broms och kopplingsgreppen ger stora möjligheter att få en redan riktigt bra känsla att bli ännu bättre.

Styret är inte placerat på något extrem sett utan har faktiskt en hyfsat vilsam placering för handleder. Det i kombination med en ganska neutral körställning ger dig en bra känsla när du sitter på hojen. Inga konstigheter utan bara en bra förarergonomi. Sadeln erbjuder en komfortabel men ändå rymlig plats att röra sig omkring i när det svänger. Sadeln är klädd i ett alcantara-likande läder som ger dig en yta som du inte glider omkring på men ändå ger dig möjlighet att flytta dig runt i den utan att för den skull fastna. Det är något som jag uppskattar vid kraftigare nedlägg, då jag får en stabil placering i sadeln utan att för den skull halka av. Jag får dessutom bra stöd för knät mot tanken vid just sådana manövrar.

Bra hejdare och elektronik

Det sitter Brembo M4.32 monobloc-ok på hojen som nyper åt bromsskivor som är 320 millimeter stora i diameter. Bromsarna har kurvtagnings-ABS och hojen har även kurvtagnings-traction control. Ducati har stoppat in samma elektronikpaket i Panigale V2 som du hittar i den större V4:an.

Den här hojen gör sig väldigt bra som en kompromiss för både bana och gata. De olika mappningarna som du har att välja på är Street, Sport och Track. Något som är enkelt att skifta mellan i den enkla och tydliga instrumenteringen. Det finns olika nivåer av motorbroms, tractioncontrol, wheeliecontrol och ABS som går att justera på ett enkelt sätt.

För en annan som inte är ett fullfjädrat proffs på bana, är jag tacksam för att det finns till hands. Jag gillar att köra hoj ”analogt” och kör mest på gata men jag får känslan av att jag faktiskt kör den här hojen på gränser jag kanske inte hade klarat av utan dessa hjälpmedel.

Instrumentpanelen består av en 4,3-tums färgdisplay som ger dig all nödvändig information på ett lätt sätt. Du behöver inte leta efter informationen i den, det får du på ett klart och tydligt sätt.

Fjädringen

Det sitter en fullt justerbar framgaffel från Showa på Panigale V2 och baktill sitter det en monoshock-dämpare från SACHS som även den är fullt justerbar. Som de var inställda på den här presskörningen, räcker de till mer än väl. Ingen åkte av banan på grund av otillräcklig fjädring. Fjädringen är sportig utan att vara hård och studsig. Fast och följsamt svalde fjädringen både kurvor och hårda inbromsningar. Inte någon gång kunde jag känna att hojen fick släpp på grund av fjädringen. Att säga något om ojämnheter på banan vore som att svära i kyrkan. Banan är slät som ett salsgolv. 

V2:an

Det här är en motor som Ducati lyckats bra med. Enligt de själva så är det här en instegs-motorcykel i sporthojssegmentet och jag kan inte annat än hålla med. Visst kan det tyckas att hoj på närmare 1000 kubik med 155 kusar är lite mycket som instegshoj men den är så lättkörd och förlåtande att det känns som en mindre hoj än vad det egentligen är. Maxeffekten på 155 hästar kommer ur den euro5-klassade Superquadromotorn på 955 kubikcentimeter vid 10750varv/minut. Maxvridet på 104 Nm kramas ur vid 9000varv/minut. 

Att hojen dessutom inte väger mer än 200 kg fulltankad gör inte saken sämre. På tal om tanken, den rymmer 17 liter soppa och enligt uppgift från Ducati ska bränsleförbrukningen ligga på 0,6l/milen.

Mina tidigare erfarenheter av Ducati är begränsade till min egen 748 Biposto som är allt annat än pigg och lätt. V2 levererar kraftfullt sina hästar och det utan att vara ryckig på lägre växlar. Jag får intrycket att dess motorkaraktär gör det till en hoj som kan funka riktigt bra även på gata. Till skillnad mot min snart 20 år gamla Biposto som känns tung och extrem i körställningen. Att köra den på samma sätt som jag gör med V2 skulle vara stört omöjligt. Framhjulet hade släppt obönhörligen om jag hade kört den som jag gjort idag.

Att äga en Ducati Panigale V2

Att köpa en Panigale V2 skulle kosta dig minst 179 900 kronor. Att jag säger minst, beror på att du förmodligen inte nöjer dig med en V2:a i standardutförande. I tillbehörsväg finns bland annat avgasrör från Akrapovic i ett antal olika utföranden och material. Ljudet från dessa lär skapa gåshud även hos den mest oinsatte.

Serviceintervallet för V2:an ligger på 1200 mil eller årligen och service med ventilkontroll sker vid 2400 mil enligt Ducati. 

Det ska bli väldigt intressant att prova V2:an på gata och se om det blir ett annat intryck. Men någonting säger mig att jag förmodligen lär ha lika positiva ordalag då med.   

LÄNK: MER FAKTA OM DUCATI PANIGALE V2