Anders Holmqvist har varit ute och provkört nya Triumph Street Twin. Här kan du ta del av reportaget.
Mitt första möte på nära håll med Triumph’s Street Twin är i Portugal utanför ett litet värdshus i en bergsby norr om Lissabon. Husens rappade fasader lyser klargula i höstsolen och står i skarp kontrast mot den matta olivgröna lacken på Street Twins tank. Kombinationen är slående bra. Jag inser direkt att det här är rätt miljö för Street Twin, utanför ett fik eller restaurang i någon liten håla, på upptäcktsfärd i omgivningarna.
Hojen är trots sin relativt stora 900 cm3 motor väldigt nätt och smidig. När jag kliver på hojen slås jag av hur låg sadelhöjden faktiskt är, bara 760 mm över marken. Det gör den otroligt lättillgänglig och inbjudande att bara slänga över benet utanför caféet och dra iväg.
Street Twin är Triumphs mest framgångsrika modell i det dom kallar ”modern classic”-segmentet. Till den nya årsmodellen 2019 har man jobbat mycket med att förfina konceptet. Mest märkbart är nog motorn som man har gjort mer varv-villig och lyckats få ut hela 10 hästkrafter extra ur. Det är stor skillnad på en relativt snäll motor, hela 18% har man ökat effekten från föregående modell till cirka 65 hästkrafter.
Vi rullar iväg ur den lilla bergsbyn och styr upp längs slingriga vägar. Här får jag chansen att känna ordentligt på motorn. Jag upplever att den känns ordentligt pigg och stark i bottendrag trots att de teoretiska graferna visar att effekthöjningen främst hittas i det övre varvtalsregistret. Triumph har lyckats bra med mappningen av den här motorn. Med varvtalsdisplayen upptänd just under hastighetsmätarnålen i den klassiskt designade enkla instrumenteringen, får jag chans att jobba ordentligt med motorn. När körningen blir riktigt aktiv får jag bäst flyt då varvtalet ligger från 4000 rpm och upp mot den övre gränsen på 7500 rpm. Det ger fint gaspådrag ut ur böjarna och också en bra känsla i motorbroms inför kurvpartier. Det hela utvecklar sig till att bli en riktigt kul körning där jag verkligen trivs med hojen. Växellådan känns fin tillsammans med den nyutvecklade kopplingen där kuggarna i ingreppet är designade för att assistera vid urkoppling och ge en smidigare känsla i handtaget. Hela paketet lirar bra vid både distinkta nedväxlingar inför kurvorna och hårda accelerationer upp för bergsvägarna.
Jag sitter fint på hojen med ett brett styre på 785 mm mellan styrändarna som ger bra känsla i åkningen. Visserligen sitter jag ganska hopklämt med benen i tight vinkel ner till fotpinnarna, men det stör inte nämnvärt. Stoppningen i dynan gör ett bra jobb och det tar ett bra tag innan jag börjar längta efter att sträcka på mig.
Den klassiska looken med de dubbla avgasrören, ett på vardera sida, gör att jag känner mig precis sådär cool som man vill vara. Ljudet ur originalsystemet är riktigt lyckat. Här har Triumph ansträngt sig för att designa både look och ljud så det finns i princip ingen anledning att leta eftermarknadssystem för ljuddämpningen, så som man gärna gjorde förr då hojarna inte lät någonting i originalutförande. Designmässigt har man också nästan lyckats trolla bort blinkers genom en nätt form med vita glas. Det gör att hojen ser ren och rå ut, med bara framgaffel, tank, sadel, motor och avgasrör som fångar ögat precis som man vill ha på en klassiker. De gjutna 10-ekrade fälgarna har man också lyckats bra med enligt mig. Designen av de svarta ekrarna med fräst sidodekor i metall passar fint med helheten i ”modern classic”-konceptet.
Vi styr söder ut ner mot kusten utanför Lissabon. I de slingrande utförslöporna får bromsarna jobba extra mycket då körningen går i minst sagt ”inspirerat” tempo. Frambromsen som är uppdaterad med ett nytt Brembo 4-kolvsok är riktigt trevlig. Den ger ett tryggt intryck. Men tyvärr kan jag inte säga detsamma om bakbromsen som känns i princip obefintlig. Nu kanske man är lite petig med detaljer, men en bakbroms med bättre bett och känsla i hade jag gärna haft.
Bitvis längs de skuggade bergsvägarna ligger nattens fukt fortfarande kvar på vägen även efter lunchtid. Den portugisiska asfalten som ibland verkar bestå av endast tjära är på sina ställen snorhal. Men det ger ett bra tillfälle att koppla in den ”rain mode” som finns i körprofilen. Man kan välja mellan två lägen, ”road” och ”rain”, där regnläget ger en snällare motorkaraktär och hjälper till att inte skapa överraskande situationer. När vi lite senare kommer ner ur bergens skuggpartier och stannar till vid en korsning passar jag på att ändra profilen till road-läge samtidigt som jag väljer att koppla ur traction control. Allt sköts enkelt med reglagen vid vänster tumme samtidigt som displayen under hastighetsmätarnålen tydligt visar vald inställning. ABS-bromsarna kan inte kopplas ur, men med traction control urkopplad går det fint att gasa iväg med sladd på bakhjulet och även lyfta framhjulet upp i luften när inspirationen sätter in.
Ride-by-wire systemet, där gashandtaget endast är elektriskt hopkopplat med motorn, fungerar felfritt och ger en fin känsla av kontroll. Det som är intressant med den här lösningen är också att Street Twin-modellen enkelt kan anpassas med ett A2 körkorts-kit utan åverkan på detaljer. Det ordnas genom ett nytt gashandtag och ny mappning av motorn som sker hos leverantören. Det gör att Street Twin passar utmärkt för nya förare med färska körkort.
Något som verkar vara snudd på obligatoriskt till en moderna klassisk motorcykel, och som Triumph har gjort bra, är att erbjuda ett stort utbud av tillbehör och custom-kit delar. Till Street Twin säger Triumph att det finns 140+ custom-tillbehör. Och visst skulle man vilja ge sin Street Twin en alldeles egen personlig stil med en kombination av de tillbehör som finns, som exempelvis en coolare sadel i brunt rutigt läder och kanske snygga läderväskor på sidorna lagom stora för jobb-datorn och träningskläderna.
Triumph har även lyckats bra med sitt klädsortiment. Man har tagit fram ett stort urval av både Gore-Tex kläder och klassiska läderjackor. Man har också tagit lärdom av tidigare års kollektioner och gjort Triumph’s logotyp väldigt diskret och snygg. Det gör att man lätt kan ha kläderna i andra sammanhang utan att se ut som en reklamskylt. Man kan till och med, med lätthet, använda kläderna tillsammans med en motorcykel av annat fabrikat om man helt enkelt bara gillar stilen. Jag får låna en läderjacka ur sortimentet som heter ”Brown Andorra Jacket” och som jag stortrivs i. Mycket handlar om känsla och attityd i segmentet av moderna klassiker-motorcyklar där kläderna förhöjer helheten och gör att man känner sig ”rätt”.
