Stor & liten!Hypermotard är inget halvhjärtat försök att hänga på en trend. Ingen budgetbetonad klumpeduns som krängt på sig tajta kläder för att passa in, utan en kul hoj som förenar det bästa av två världar… Den slog ner som en bomb på Milano-mässan den 15 november 2005. Sedan dess har vi kunnat följa utvecklingen i ett av tidernas mest välregisserade mediajippon. Den 31 mars 2006 basunerade Ducatis VD Federico Minoli ut att Hypermotard skulle gå i produktion. Närmare bestämt i stadsdelen Borgo Panigale i Bologna, där firman har haft sitt säte sedan starten 1926. Ungefär ett år senare, den 6 mars 2007 föddes de första förseriehojarna, några veckor därefter smugglades ett par exemplar iväg till en närbelägen studio för plåtning. Den första produktionshojen rullade av banden den 18 april och med hjälp av kontinuerliga pressmeddelanden lyckades italienarna även fortsättningsvis hålla intresset på topp. Vid den internationella provkörningen, som ägde rum den 15 maj, tog de fram nästa vapen… Racingföraren Ruben Xaus som lade den numera legendariska, feta motardsladden med knäet i backen och en hand på styret… Bilderna och YouTube-filmen har spritts som en löpeld på internet och när Hypermotard nådde Sverige i slutet av maj var den rejält haussad redan på förhand. Vilket recept är då Hypermotard ihopkokad efter? Jo det är enkelt! Ta en stor, vridstark och beprövad motor, släng in den i ett kompakt och kvickstyrt chassi. Sedan låter du en vågad designer sätta pricken över i och drar igång produktionen. Därefter är det bara att svara på alla inkommande samtal och sälja för brinnande livet… Nja riktigt så enkelt har det nog inte varit och för övrigt är det väl ungefär så Buell gått tillväga, men hur som helst, redan innan den första fysiska kontakten hade jag på känn att Ducati hade lyckats. Att jag får äran att sätta tänderna i en värstingversionen ”S” gör inte saken sämre. Bromsoken, Brembo Monobloc, är likadana som de på 1098. De lätta, smidda fälgarna kommer från Marchesini och bakdämparen kommer från Öhlins. Även framgaffeln, en 50 millimeter grov Marzochhi, är en mer påkostad historia än hos basversionen, lägre friktion sägs vara en av kvaliteterna. Diverse kolfiberbitar sätter pricken över i:et i Ducati. Hypermotard är snygg. Smakfullt utformad in i minsta detalj. Det är en njutning att studera hojen, så även från förarplatsen. Hyper är kort och avhuggen i framkant, kuperad som en ståtlig utställningshund fast i andra änden, det känns nästan som den slutar rakt under hakan på mig. Det omisskännliga framåtlutet talar om för mig att det är aktiv körning och full attack som är målsättningen. Körställningen är härlig och ger en skön känsla. Styret är ballt, sadeln är oväntat tjock men ack så komfortabel. Jag gläds åt de smarta och flexibla backspeglarna som kan fällas in och ut efter behov och hela den geniala enheten som även hyser handtagsskydd och blinkers. Så här borde fler göra men Ducce kanske har patenterat lösningen...
Hypermotard bjuder på blixtrande respons och kan lätt kastas från sida till sida. Chassiet är otroligt smidigt och uppmanar till bus och hyperaktivitet. Oplanerad körning med ideliga kursändringar är inga som helst problem. Motorn har en förrädiskt lugn och mjuk gång utan störande vibrationer. En blick på hastighetsmätaren visar att det går betydligt fortare än upplevelsen säger mig. Registret är relativt kort och jag drar av misstag till varvtalsstoppet innan jag upptäcker växlingsindikatorn, som blinkar ilsket rött någonstans kring 8000 varv. Torrkopplingen är lättarbetad men den skriker till obehagligt när den tappar sitt slir. Detta sker företrädesvis när den är kall vid acceleration i låg fart. Lådan är bra men lite småkärv. Den kräver ett bestämt handlag, annars kan den moppsa upp sig och börja trassla då och då (läs missade växlar och mellanlägen). Under hård acceleration blir växlingarna betydligt snabbare och effektivare utan koppling. Jag håller stumt, slår av lite, petar till och vips är nästa växel i utan fördröjning eller onödigt svaj i drivlina och chassi. Accelerationen kan fortgå oförtrutet och associationerna förs till Superbike VM och maffiga Ducce-racers… Magnifico! Utväxlingen är dock i högsta laget, i varje fall för min smak. Den ger visserligen avstressad gång och låg förbrukning, vi uppmätte 0,67 liter per mil (aktionsradie18,5 mil) trots hård körning, men sexan är rena rama överväxeln. Den känns naturlig först över körkortsgränsen på motorväg, femman är lämplig från 120 och uppåt. Det känns som man alltid har minst en växel kvar att ta till. En nerdrevning finns det definitivt utrymme för och det skulle göra Hypermotarden betydligt rappare. Det vore välkommet! Nu känns den stundtals lite väl tam. Jag skulle även vilja ha lite mer än de 90 hästar som erbjuds i standardskick, men det är inget problem… Ducce erbjuder nämligen två olika alternativ för att skrämma slag på 90-graderstwinnen som de kallar L-twin. Kamkit och ändrad insprutning kostar 4 097 kronor. Helsystem, sprutdator, luftfilter och luftbox samt nya sidopaneler (enkelrör) kostar 18 500. Så slutligen, är Hypermotard en supermotard? Nej inte enligt den definition som jag anser vara den riktiga, men det är fullständigt oväsentligt, i varje fall så länge alla är införstådda med att det här inte är en 120-kilosracer... Men vad är det då för typ av cykel? Hypermotard är kort och en Hypermotard, inget annat. Javisst låter det nonsensbetonat men det här är en unik cykel. Den är dessutom smidig, kul, kompakt, kvickstyrd och har en vridstark motor. Det här är en elak liten best som är riktigt kul att köra skiten ur. Till 2008 kommer S-versionen i en helsvart version för oss syndiga, men i övrigt sker inga övergripande uppdateringar. Varför ändra på ett vinnande koncept? + Körglad. Kvickstyrt och busvänligt chassi. Vassa bromsar. Smarta backspeglar. - Lite tam motor. För hög utväxling.
|