Triumph fortsätter att fullkomligen spruta ur sig uppdaterade eller mer eller mindre helt nya motorcykelmodeller. I det här fallet har Johan Ahlberg provkört nya Bonneville Speedmaster, det senaste tillskottet inom den populära Bonneville-familjen.
När Triumph visade upp nya Triumph Bonneville Bobber för första gången var jag på plats, och jag gillade vad jag såg. Däremot måste jag erkänna att jag där och då inte riktigt var säker på om modellen skulle funka, eller om modellen skulle få ett svalt mottagande hemma i Sverige. Men snart stod det utom allt tvivel att modellen gillades skarpt av den stora massan, och snart var den stora frågan huruvida Triumph skulle klara av att leverera den nya Bobbern till alla som ville köpa en.
Lite senare fick jag den stora äran att provköra den nya modellen på spansk mark och fick en positiv helhetsbild av den nya modellen. Rakt igenom var det en trevlig motorcykel, som erbjöd betydligt mer körglädje än jag vågat hoppas på. Däremot ansåg jag att frambromsen inte riktigt höll måttet. Inför årets säsong kom så syskonmodellen Bonneville Bobber Black, som bland annat uppgraderats med fetare framgaffel, 16-tums framhjul (istället för 19-tum som hos Bobber), och med dubbla bromsskivor och tvåkolvs bromsok från Brembo fram. En bra motorcykel blev därmed ännu bättre. Kort därefter begav jag mig åter igen ut på vägarna för att provköra 2018 års Bonneville Speedmaster. En modell som Triumph tror och hoppas ska bli deras nästa storsäljare, som ska ta världen med storm.
Medan Bonneville Bobber är konstruerad för att framföras utan passagerare, och passagerarsadel därför saknas helt, är Speedmaster skapt för att även kunna bära en passagerare, som vill dela glädjen med att glida fram och uppleva världen på en motorcykel.
Hjärtat hos nya Speedmaster är samma 1200 kubikcentimeters parallelltwin som hos Bonneville Bobber. Och med tanke på vilket fint mottagande den aktuella Bonneville-motorn fått är det är inte svårt att förstå varför. Triumph hävdar att den vätskekylda motorn, med sin enkla överliggande kamaxel, 8 ventilstopp och 270-graders vev, presterar 10% mer vridmoment vid 4500 varv per minut än syskonmodellen T120. På topp uppges motorn erbjuda 106 Newtonmeter vridmoment, vilket är 42% mer än hos 2015 års Speedmaster. Triumph anger dessutom att motorn levererar 77 hästkrafter som bäst vid 6100 varv per minut.
Under den klassiska retroytan döljer sig avancerad teknik av senaste snitt. Här finns elektronisk gasreglering, så kallad Ride-by-wire, dubbla körprogram (road och rain), farthållare, ABS-bromsar, antispinn (går att stänga av), ”Torque Assist” koppling och ”immobiliser” stöldskydd. Belysningen (strålkastare, bakljus, blinkers) är av LED-modell. Centralt placerad framför styret finner vi det runda instrumenthuset med analog visning av aktuell hastighet och en LCD-panel med avståndsmätare, dubbla trippmätare, varvräknare, växellägesindikator, klocka, serviceindikator, genomsnittlig och aktuell bensinförbrukning, och beräknad körsträcka på resterande bränslemängd. Kort och gott, instrumenteringen innehåller allt du behöver och lite till.
Som jag redan nämnt finns farthållare, vilken enkelt manövreras med en enda knapp hos vänster styrhalva, både stilrent och bra. Tryck en gång på knappen för att slå på systemet, ännu en knapptryckning för att ”låsa” och aktivera farthållaren i den aktuella hastigheten och ytterligare en gång för att stänga av. Farthållaren stängs även av om någon av bromsarna aktiveras, eller om du vrider på gashandtaget.
Att köra med fötterna framåt ger ett särskilt körstuk. Tanken är att det ska ge ett avslappnat och komfortabelt stuk. Personligen föredrar jag att ha fötterna mer konventionellt, mer eller mindre rakt under sadeln, som hos exempelvis syskonmodellen Bobber. Men smaken är som baken, delad. Hursomhelst är komforten helt okej för min 183 centimeter långa kropp. Den skålformade sadeln är mjuk och ger ett bra stöd. Passageraren sitter lite högre på en separat sadel med en kromad båge bakom ryggen, som denne kan greppa tag kring istället för att kramas med föraren.
Det kromade styret har en svepande form med en lite "skottkärreliknande" form. Under mer avslappnad körning fungerar det riktigt bra. Men då vi gasar uppför Palomar Mountain Road med alla dess härliga hårnålar hade jag personligen gärna sett att styret hade haft en lite rakare, bredare form, till förmån för bättre körkänsla.
Fastän vi inte var i tidsnöd hade vi bråttom, mest för skojs skull. Och jag måste säga att jag både förvånades och imponerades över hur pass snabbt och smidigt det gick att forcera fram med Speedmaster på de välkurvade bergsvägarna. Visst hände det att fotpinnarna skrapade i backen vid ett och annat tillfälle, men med lite anpassad körstil gick det enkelt att avvärja att det hände allt för ofta, och det utan att påverka körglädjen i negativ bemärkelse. För det finns en hel del körglädje här. Chassit är komfortabelt mjukt, men utan att vara gungigt, och det pallar för trycket även under rejält pressade lägen.
Fjädringen hos Speedmaster är i grunden samma som hos standard Bobber, men med hänsyn till Speedmasters högre vikt och att det även går att ta med passagerare, har den försetts med styvare fjädrar. Framgaffeln från KYB är med 41 millimeters innerben och saknar justeringsmöjligheter. Den väl undangömda stötdämparen bak erbjuder däremot justeringsmöjlighet av fjäderförspänningen. Jag tycker att Triumph lyckats hitta en bra balans hos fjädringen, som under provkörningen hanterar plötsliga ojämnheter hos vägbanan och kvicka spårbyten på ett mycket bra vis. Chassit är stadigt och tryggt, men också förvånansvärt lätthanterligt, såväl i krypfart som högre hastighet.
Väl uppe på toppen av Palomar Mountain (1871 möh) får Speedmaster pusta ut ett tag medan jag fyller på med lite mat hos restaurangen ”Mother´s Kitchen” innan det bär av utför på East Grade Road ner mot Lake Henshaw.
Motorn levererar bra med kraft och ackompanjeras av ett härligt välljud från parallelltwinnen. Även om det finns gott om vridmoment redan från låga varvtal inbjuder motorn och det härliga avgasljudet till att den varvas hela vägen till varvtalsstoppet. Samtidigt är ”torque-assist-kopplingen” lättjobbad och växlingarna går av bara farten utan minsta protest. Precis som hos Bobber Black sitter dubbla skivbromsar, med tvåkolvsok från Brembo, fram, som erbjuder välkontrollerad och bra bromskraft. Den initiala bromsverkan är åt det mjuka hållet, men ökar sedan kraftigt då jag pressar hårdare kring bromshandtaget, och det finns rejält med bromsverkan totalt sett. Bak greppar ett enkolvsok från Nissin kring en 255 millimeters bromsskiva. ABS är standard, och systemet fungerar bra utan att lägga sig i allt för mycket. Det känns tryggt, särskilt nu när vi brakar nedför berget i stundtals tämligen hög hastighet, där det blir en hel del sena och hårda inbromsningar inför några av alla häftiga böjar.
Framför mig visar stuntföraren Ernie Vigil vägen och han snålar inte på gasen. Körningen är helt enkelt fantastisk, och utsikten är minst sagt slående. Några kilometer österut, ligger indianreservatet ”Los Coyotes Reservation” som förstärker känslan av vildmark och storslagen natur ytterligare. Men nu är det inte läge att drömma sig bort och tänka på cowboys och indianer, utan koncentrera sig med fullt fokus på körningen av nya Speedmaster, nedför den underbart ringlande bergsvägen. En stund senare har vi tagit oss hela vägen till vägskälet nere i dalen, där vi väljer att ta vänster ut på Highway 76, för att snart vika av västerut på 78:an, eller Julian Road som den också kallas.
Efter fikastoppet vid Ramona är det dags att fylla bensintanken, som rymmer 12 liter, med ny färsk bensin från en av pumparna hos Arco, innan vi beger oss vidare på Route 78 för att lämna den halvsömniga staden bakom oss. Efter en blandning av längre raksträckor och en och annan skön sväng passerar vi San Pasqual Valley för att en stund senare passera genom Escondido innan vi avrundar en sväng genom pittoreska surfstaden Carlsbad där vi snart når slutmålet alldeles intill Stilla havet.
Efter en hel dags körning på en blandning av vägar känner jag mig både nöjd och belåten med vad Speedmaster har att erbjuda. Det är helt klart en lite ”mysigare” modell än häftigare Bobber, både till utseendet och hur den är att köra, men samtidigt också en motorcykel som kan prestera betydligt mer än man kan luras att tro, som en slags ulv i fårakläder. Flera gånger under provkörningen får jag påminna mig själv om att det faktiskt inte är en hoj som i första hand är skapt för att prestera som om det vore en sportmotorcykel. Samtidigt är det en trevlig maskin för dig som föredrar att glida fram i sakta mak och lukta på blommorna.
I tillbehörprogrammet finns över 300 originaldelar att förädla Speedmaster med. Precis som hos övriga Bonneville-modeller erbjuder Triumph flera så kallade ”inspirations-kit” för dig som vill skapa en egen Speedmaster, med ett mer personligt stuk. Här finns ”Highway kit” som med sidoväskor, komfortsadel för både förare och passagerare, touring-vindruta och en del kromdetaljer, som tillsammans ska bättra på Speedmasters utseende och touring-egenskaper. Vill du ha ett betydligt tuffare stuk kan jag rekommendera att kolla närmare på ”Maverick-kittet” där Speedmaster får ett mer avskalat stuk, med bland annat singelsadel, rakare styre och svart avgassystem från Vance & Hines.
