|
Gröngölingen
Sedan modellåret 2002, då den smidiga och lättkörda 2-taktaren KDX 220 fanns på Kawasakis svenska program, har inga endurocyklar funnits att tillgå. De hojar av senare årsmodeller, som trots allt synts i endurospåren, är crossar som byggts om av entusiaster. Det var sex år sedan sist, men nu till 2008 finns den äntligen en enduro i Kawasaki Sveriges annars så stolta och mångfacetterade modellflora . Nya Kawasaki KLX450R är den utvalda som ska axla det tunga ansvaret och återupprätta märkets heder i de svenska skogarna. 
Stackars fotografen...
Cykeln är i allt väsentligt baserad på den spännande fjolårsnyheten KX450F, en efterlängtad 4-taktscross som fyllde tomrummet ovanför KX250F och 2-taktaren KX250. Med hjälp av bland annat högre utväxling, nedtrimmad motor och belysning har en enduro skapats men i dagsläget säljs hojen som cross… Det återstår nämligen en hel del för att den ska kunna registreras i Sverige, bland annat måste annan belysning till. Kawasaki Sverige jobbar på att färdigställa ett kit för enduroregistrering men de ber att få återkomma med prisuppgifter och specifikationer. Det pris som visas i faktatabellen nedan (75 900) avser således en helt oregistrerad cykel. 
Fjädringen jobbar fint och förutsägbart.
Så här dagarna innan min tävlingspremiär i GGN tajmade jag in en provkörning av den snygga nykomlingen. Efter allt dreglande över den fräscha designen och den cleana grafiken skulle jag nu äntligen få köra. Att hitta choken och soppakranen är inte det lättaste. Den förra sitter naturligt nog på förgasaren men den är klurigt undangömd bakom ramen, soppakranen sitter däremot framme vid kylaren. Motorn startar villigt efter en lätt knapptryckning på elstarten, kick finns också men den är nog i första hand tänkt som en nödlösning. 
KX-plattformen skäms inte för sig vid tuffare tag.
Den långslagiga fjädringen sjunker ihop under mig och väl i sadeln kan jag konstatera att KLX450R följer normen för endurocyklar av idag. Sadeln är smal liksom de omgärdande delarna, allt för bästa tänkbara rörelsefrihet. Styret är högt och reglagen är lättjobbade. För mig som är van vid att provköra landsvägshojar av olika slag kommer tävlingsfordon av det här slaget som en skänk ifrån ovan. De är lätta, kompromisslösa och sanslöst körglada. Funktionen är nummer ett och egensinniga, ja för att inte säga idiotiska särdrag tillåts inte här. Allting är ändamålsenligt och lirar perfekt. Istället för att åka omkring och störa mig på diverse uppenbara brister kan jag istället lägga all koncentration på mig själv och min körning. Motorn är rapp och varvvillig. Kraftöverföringen är föredömligt lättarbetad och fungerar mycket bra. Varken koppling eller låda lämnar något övrigt att önska och som pricken över i är utväxlingen perfekt för de miljöer som jag brukar KLX:en i. I tajt enduroterräng uppskattar jag motorns jämna och snälla gång på låga varv. I öppnare miljöer, exempelvis grusvägar, där jag kan dra på för fullt blir det påtagligt att motorn trimmats ned för det avsedda användningsområdet. 
På KLX450R kan även en glad amatör köra kaxigt, i varje fall innan mjölksyran.
Istället för en ursinnig urvarvning möts jag av ett tveksamt gensvar och en falnande glöd. Jag inser att det inte är någon idé att dra vidare på samma växel utan petar i nästa och då blir det roligt igen. Det bestående intrycket av KLX:en är att den är lekfull, busig och lättkörd. Ni vet en sådan kul liten hoj som tillåter en att växa som förare utan onödiga tjuvnyp, tillrättavisningar eller rena bestraffningar när man blir för styv i korken. Slalomwheelies, lappkast med fullt hjulspinn och vallningar mot stigarnas steniga väggar passerar obemärkt. Eller nej förresten det är helt fel… de ackompanjeras av ett brett leende och sköna kickar. 
Ett bad i oktober är aldrig fel.
Den totala reaktionstiden, från min tanke till responsen från maskineriet, är härligt kort. Inte alls som i körkortsteorin när det snackas bromssträckor... När fan flyger i mig belönas jag med en blixtrande respons från både chassi och motor. Trots det är cykeln lättkörd som få. KLX:en är föredömligt smidig att forcera genom steniga backar, djupa pölar, leriga spår och kan kastas runt nästan hur som helst. Trots allt detta är den samtidigt stabil i högre farter. Jag såg som mest 135 på mätaren, men det var ingen att skriva om hem till morsan (hon vill ju ändå inte höra om mina fartrekord). Här handlar det snarare om att plåga motorn till något den varken trivs med eller är skapt för, i varje fall inte i det här utförandet. Ett rakare och öppnare rör skulle säkerligen göra nytta här men de skulle mycket av de åtråvärda lågvarvsegenskaperna gå förlorade. 
Körglädjen går inte att ta miste på, endast din fantasi sätter gränsen...
Att motorn är så pass tam på topp blev en lite negativ överraskning för mig även om jag förstår att det är mer eller mindre oväsentligt på en endurohoj. Till det oförväntat positiva hör frambromsen och instrumenteringen. Den förra har riktigt bra bett och känsla trots sin blygsamma konstruktion och instrumenteringen är förvånansvärt rikligt med alltifrån klocka till tripmätare. Att dödarknappen sitter lättåtkomligt och kan nås med vänster tumme samtidigt som kopplingen hanteras är ett annat litet plus. Summa summarum är det dock att cykeln är så pass lättkörd och smidig i terrängen som verkligen imponerar på mig. + Smidig, rolig och rapp. Lättkörd. Snygg. Bra frambroms. - Lite väl tam på topp. Ej registrerad i dagsläget.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
