Halvvägs in i Dakarrallyt är förra årets Dakar-mästare i damklassen, Gas Gas-föraren Laia Sanz, den enda kvinnan kvar i loppet. I skrivande stund har hon 51:a plats i den preliminära klassificeringen för motorcyklar. Här kan du läsa en intervju med Laia Sanz från vilodagen.

Under den fjärde etappen körde du omkull och skadade höger hand. Hur är det nu?

-Min hand är bra nu. Under olycksdagen var jag verkligen rädd eftersom handen var mycket svullen och jag inte kunde greppa styret med den. Jag trodde att jag hade brutit den men lyckligtvis var så inte fallet och nu tre dagar senare, med hjälp av sjukgymnast Miguel Ángel Domínguez, är det redan mycket bättre.

Efter den första veckan, hur känns det?

-Nu mår jag bra. Sanningen är att fann de första tre dagarna väldigt tuffa och mer påfrestande än förra året. Kanske är det för att jag nu har kommit in i rytmen och vant mig vid att inte sova så mycket. Hursomhelst, jag har nått fram till vilodagen i god form, även igår, under den sista delen av etappen kände jag mig bra, vilket innebär att jag är i god form. Jag känner mig stark.

Hade du väntat dig att den första veckan skulle vara så tuff?

-Det första intrycket var att Dakar skulle vara mycket svårt, eftersom jag fann den första tiden mycket tuff. Kanske var det färre mil än förra året men de var väldigt långsamma och väldigt fysiskt krävande, och samtidigt var det också väldigt varmt och det var lätt att bli uttorkad.

Förra året kom du till vilodagen på 48:e plats. Hur bedömer du ditt resultat den här gången?

Jag hade hoppats att vara lite högre upp. Om det inte hade varit för hålet i bensintanken som blev när jag föll och som gjorde att jag förlorade en massa tid skulle jag vara mycket bättre klassificerad, och när du har ett problem som gör att du rasar ner i klassificeringen gör det svårare att komma in i rytmen nästa dag. Vad som händer är att folket framför dig kör långsammare än du, men man hålls tillbaka av dammet som de kastar upp och kan inte komma förbi, och det slutar som en ond cirkel.

Vad kan vi förvänta oss av dig för resten av loppet?

-Om jag stannar stadigt bland de första 50 kan jag förbättra min 39: e plats från förra året. Det viktiga är att förstå att jag inte behöver köra väldigt fort, men jag behöver köra utan stress, utan att ta risker och vara medveten om att folk kommer att bryta. Dakar är framför en kamp mot sig själv. Vi har nu bytt motorn, för att vara säkrare på den mekaniska sidan. Många människor har föredragit att vänta, men jag fruktar att några snart kommer att få problem på grund av att öknen är mycket påfrestande.

Hur fungerar din Gas Gas 450?

-Motorcykeln går mycket bra, utan problem. Detta projekt har utarbetats på mycket kort tid och utan någon träning i Marocko, så naturligtvis kan vi finna några detaljer att förbättra i stort sett varje dag, men jag är mycket nöjd.

Förra året hade du Jordi Arcarons som en lyxig backupförare. Hur står det till med din nya kompanjon Marc Guasch?

-Jag är positivt överraskad eftersom jag inte trodde vi skulle fungera så bra tillsammans. Vi gör ett bra jobb tillsammans och jag tror att jag har gjort fler kilometer med honom än jag gjorde förra året med Jordi. Marc vill att vi ska köra försiktigt, han kommer med mycket bra tips och håller mig lugn.

Du är den enda kvinnan kvar i loppet. Vad har hänt i år?

-I det här Dakarrallyt var Rosa Romero och jag de enda två i motorcykelklassen. Jag blev ganska förvånad, men det är möjligt att tuffheten i Dakar har avskräckt mer än en. Jag föreställer mig att den ekonomiska situationen just nu inte är till hjälp heller... Jag skulle gärna ha tävlat mot fler kvinnor.