Från Sverige till Dubai
Det är den 29 augusti, 2007. Jag ställer mig upp i sadeln och känner hur det tåras i ögonen. Bakom mig följer en karavan av bilar och motorcyklar, till vänster om mig Västerbrons utsikt över ett regnigt Stockholm, till höger min gode vän och kompanjon Gustav, framför oss världen.
Tio minuter tidigare lämnade vi Djurgården för att de närmaste åren köra jorden runt på motorcykel. En överväldigande upprymdhet väller upp inom mig, vi har faktiskt gjort det, vi har kommit iväg!
Det hela började ett drygt år tidigare på en kamrats svensexa.
Gustav var den enda som inte skakade av rädsla när vi 15 meter upp i luften skulle gå på lina, en tuffing. Han verkade dessutom trevlig och jordnära. Vi började snacka och jag försökte verka lite tuff genom att berätta att jag bestämt mig för att jag innan jag dör vill köra från Nordkap i Nordnorge till Sydkap i Sydafrika. Han kontrade då med att säga att jag kunde få följa med på sista biten av hans resa om jag vände på rutten då han skulle köra jorden runt. "Kan han så kan jag", tänkte jag.
De följande månaderna höll vi kontakten och snackade löst om idén. Efter sommaren bestämde vi oss för att köra. Vi började besöka mässor för att tala med företag och personer med erfarenhet. De sa dock alla samma sak; Glöm det. Ni har ingen aning om vad ni snackar om. Det kommer aldrig att fungera. Ni har för lite tid, etc. etc. Vi tappade all vår energi och projektet gick nästan i stå.
Mellan jul och nyår bestämde jag mig dock för att de alla hade fel. Vi var mer än kompetenta nog och problemen kunde övervinnas. För att göra vår satsning offentlig och därmed svårare att back undan från slängde jag ihop en hemsida och ringde Gustav. Hans respons? Att lägga i högsta växeln och med full energi kasta sig in i projektet igen. De vi pratade med sa åter att det inte var möjligt, att vi nu hade ännu mindre tid, att vi skulle glömma projektet.
Sex månader senare, vid den deadline vi satt för planeringsstadiet, hade vi fått med KTM som sponsor för motorcyklar och relaterad utrustning, massor av hjälp och lite sponsring av Lelles MC, pengar av Öhman Fondkommission, försäkringar från Europeiska, billigare datorutrustning från Apple, rabatterad filmutrustning från Sony, rabatt på campingprylar från AddNature.com och inte minst så hade vi fått med oss UNICEF och UNHCR i projektet!
Det var på intet sätt lätt och vi hade många problem, fick mycket nej men till slut hade vi kommit inom räckhåll för att kunna ro projektet i hamn. Vi satte ett datum för avresa och fortsatte söka sponsorer, planera rutt, söka visum, bekanta oss med vår utrustning etc. En del problem låg dock fortfarande framför oss.
När en vecka återstod till avresa hade vi bara fått en av motorcyklarna och endast en mindre del av övriga saker från KTM. Vi hade inga campingprylar eller kläder, inga GPS:er och på väg för att installera kameror etc. på den motorcykel vi hade körde Gustv omkull och bröt tre ben i foten...
Avresan fick skjutas upp och än mer energi plöjas in i projektet. Den sista månaden innan vår slutgiltiga avresa den 29:e augusti sov vi nästan inte alls.
Då jag hyrt ut min lägenhet flyttade vi ut på landet, vi reste runt landet för att få tag på och i ordning utrustning, lyckades få med Garmin som sponsor av GPS:er, körde in och servade hojarna etc. Tre dagar före avresa föll jag av en mindre motorcykel när jag tränade med en vän och skrapade upp två stora köttsår på rumpan så både jag och Gustav var skadade. Mina sår blödde och när det torkade fastnade jag i sadeln, varje gång ag körde.
Dagen för avfärd var vi slutkörda. Campingprylarna hade anlänt dagen innan och vi hade spenderat hela natten med att packa vår utrustning för första gången. Klockan 19.00 skulle vi möta vänner och bekanta för att säga farväl men 19.30 var vi flera mil söder om staden för att hämta våra motorcyklar rån en verkstad som skulle installera kameror och kommunikationsutrustning.
De var nämligen inte klara när vi kom och vi fick vänta medans de satte dit radiokommunikationsutrustningen som var det viktigaste. Senare visade det sig att de gjort det fel...
Lite efter klockan 20.00 kom vi slutligen till Djurgården där en oväntat stor publik väntade. Vi kom körandes på våra motorcyklar men vår utrustning kom separat i bil. Första gången vi packade våra motorcyklar var inför en publik om nästan 200 människor! Efter ett känslosamt farväl rullade vi så ut ur staden i kortege. Jag önskar alla kunde få känna som vi kände då!
Alla utom Erik Ödmansson, som skulle följa med oss till Lund, droppade av undan för undan av och till slut var det bara vi tre som fortsatte söderut i regnet. Natten tillbringade vi bland djuren på Kolmårdens djurpark där Gustavs farbror arbetar och där hans familj kom och tog hand om oss.
Vi fortsatte sen ner genom landet och ett par dagar senare rullade vi ombord på färjan från Trelleborg och lämnade slutligen Sverige bakom oss. Nu kändes det som om äventyret började på riktigt.
Dagen efter körde vi västerut och köpte kameror att montera på hjälmar och motorcyklarna. Sedan satte vi av österut, äntligen på den kurs vi ska följa en lång tid framöver. Vi körde genom Tyskland, Tjeckien och Ungern, en fasansfull del av resan då det konstant regnade eller snöade, var kallt och mycket blåsigt. Jag tyckte det var förfärligt men det måste varit än värre för Gustav som inte hade handtagsvärmare.
Trots att vi stannade ofta för att värma oss körde vi en dag över 1600 km. Vi genomled för vi hade bråttom till Budapest där vår tidigare följeslagare Erik skulle gifta sig och KTM hade ett stort event vi skulle medverka i.
Budapest är en trevlig stad och vi stannade nästan tre veckor. Första veckan spenderade vi på Hungaroring, Budapests F1-bana, där KTM höll sitt event. Vi hade möjlighet att träffa ett flertal herrar som kört jorden runt eller andra långa resor och fick med oss en hel del tips och råd.
Vi träffade även alla KTM professionella förare, galna finnar och massor med andra roliga människor. Andra veckan gifte sig min bäste vän Erik med sin underbara fru Szilvia vilket gav mig en chans att träffa lite av mina vänner igen. Tredje veckan fixade vi lite småsaker på hojarna, "tejpade" lådorna med sponsorers namn etc. samt att Gustavs flickvän stannade kvar. Gustav blev nämligen kär under planeringsfasen och det tog hårt på honom att vara ifrån sin flickvän, Kina.
Hon skulle ha följt med oss till Ukraina men kände att hon blev ett hinder och höll Gustav från att fullfölja sin dröm och bestämde sig därför att åka hem. Vi trodde alla, även jag, att det var rätt beslut men Gustav var förkrossad.
Från Budapest körde vi vidare till Rumänien där vi stötte på den första riktigt tydliga fattigdomen på vår resa. En sen kväll i östra Rumänien beslöt vi oss på att ta in på det enda hotellet vi sett i området, trots att vi egentligen inte kände att vi hade råd men vi var för trötta för att leta vidare. Det visade sig vara ett lyckokast.
Hotellets ägare, Emil, hade bott och arbetat en period i Sverige och var väldigt gästvänlig. Han visade oss runt i området, hur de försörjde sig, berättade att hans dröm var att driva ett barnhem och tog med oss till en familj han försökte hjälpa.
När vi kom dit var de vuxna ute och arbetade och endast två unga barn var hemma. De levde under förfärande villkor. Huset saknade fönster, el och värmekälla. Tak och väggar var mögliga. Barnen var väldigt smutsiga och tillbakadragna.
Upplevelsen påverkade oss starkt. Efter en stund kom fadern hem. Han var gästvänlig och förvånansvärt glad. Han skämdes och försökte gömma undan det av mögel gröna brödet. Ett par dagar senare återvände vi med en stor säck ris och en kartong med konserverad tonfisk. Vi har även försökt hjälpa Emil med att få fler att stödja honom i hans försök att hjälpa. Det känns som att man vill göra så mycket mer.
Hela upplevelsen fick oss att ifrågasätta vad vi själva höll på med. Kanske borde vi lägga ner vår resa och ge pengarna till familjen istället. Emil uppmuntrade oss dock och sa att vad vi försökte att göra, nå ut till fler människor, var viktigt och att vi borde fortsätta. När vi lämnade Emil och hans fru bjöd de oss på hela vår vistelse! Ett underbart par.
Efter Rumänien fortsatte vi in i Moldavien. För varje land blev bilarna färre och hästarna fler. I Moldavien var de överallt. Vi körde genom landet och när vi närmade oss en region där det skulle finnas en utbrytarregion bestämde vi oss för att köra en liten bit längre och sedan tälta.
Vi körde dock för långt och plötsligt när vi kom runt en kurva körde vi förbi en mängd tungt beväpnade militärer, vi hade av misstag kört fram till "gränsen" till Transnistria. Det blev vår första "spännande" gränsövergång.
Vi blev beordrade av militärer att ta av oss vår utrustning samtidigt som de grundligt gick igenom motorcyklar och packning. De sa att de letade efter droger och vapen men i själva verket ville de veta hur mycket pengar vi hade. I slutändan krävde de att få den enda sedeln de hittade, en 50-euro sedel, och skickade oss vidare till själva gränsövergången. Där blev vi först tillsagda att vi var tvungna att betala en vägskatt och sen en visumavgift.
Jag tog hand om skatten och Gustav om visumet. Jag försökte förklara att militärerna redan stulit alla pengar men det köpte inte killen. Jag la då fram vad jag hade kvar i fickorna vilket var ett hopplock av små sedlar i olika valutor. Han sa att det var för lite och jag kontrade med att det var vad vi hade. Han tog då pengarna men sa att kvitto det fick jag inget och sen när jag kom till andra sidan landet fick jag ta eventuell konflikt där. Då kom Gustav tillbaka och sa att han inte hade råd med visumavgifterna.
Vi försökte komma undan med att fråga hur man förväntas ha råd om man redan blivit både rånad och utpressad innan man kom så långt. De sa bara till oss att vända så till slut plockade jag fram lite sedlar vi gömt och betalade.
Väl inne hann vi inte ens en halv kilometer innan polisen stoppade oss. Efter mycket om och men kom en befälhavare ut, såg våra UNICEF symboler och lät oss åka vidare. Staden vi kom in i var grå, dyster, med hukande människor och massor av ryska, fredsbevarande, soldater.
Vi körde genom staden utan att se varken hotell eller restauranger och valde till slut att slå läger i en liten dunge på en åker. Vi gömde motorcyklarna och la oss utan att slå upp tälten på våra luftmadrasser. Natten igenom körde sen militärfordon runt oss med söklyktor. Gustav skickade ett sms till en vän och frågade om landet.
Svaret blev; "Transnistria, leds av familjen Smirnoff. Nybyggd fotbollsarena med hotel, kostnad 3 ggr BNP. Inkomster från drogsmuggling, traficking, vapensmuggling och träningsläger för terrorister..." Det gjorde oss inte direkt lugnare.
Nästa dag debatterade vi att åka direkt till gränsen eller se oss omkring. Då vi inte trodde vi skulle komma tillbaka i brådrasket beslöt vi oss för att titta på staden. Direkt vi kom in tog vi höger, och hamnade i en gränskontroll. Det visade sig att den endast var för lokalbefolkningen men även att våra visum gått ut. De var bara giltiga 9 timmar... Kort förhör gällande vart vi varit, på ryska blandat med tyska ord, och sen fick Gustav följa med in i Moldaviska sidan för att ta ut pengar, nu var vi nämligen helt panka. När det väl löst sig bestämde vi oss för att ge järnet ut ur landet och in i Ukraina.
När vi närmade oss gränsen stötte vi på andra på mc. De hade lädervästar med klubbnamn, "Rolling Anarchy", och såg ut som de tillhörde kriminella mc-gäng. De såg ut som man förväntar sig att se t.ex. "Hells Angels", med ett undantag - istället för Harley Davidsson körde de Honda Goldwing. Honda Goldwing anses i Sverige vara det töntigaste man kan köra. :-)
Vi hängde med dem på mc-möte med parad i Odessa. Vi spenderade ett par dagar i Odessa, en stad full av kontraster och dålig smak - läs nya Bentleys i bjärta färger. Vi badade i havet, festade lite men mestadels jagade vi information om och biljetter till en färja till Georgien. Det låter rättframt men det tog oss nästan en vecka att få reda på vart och när en färja, eventuellt, skulle avgå.
I början blev svaret att den sista var inställd men att de skulle börja gå igen om fyra månader. Till slut lyckades vi dock få fram att vi skulle köra vidare till nästa by där det skulle gå en färja till Puti i Georgien. När den skulle avgå gick dock inte att få fram, mer än att det nog var samma vecka. Vi körde direkt dit och efter lite efterforskande lyckades vi t.o.m. hitta ett ställe att köpa biljetter. Där träffade vi Björn, en dansk polis som cyklat hemifrån och skulle till Iran. Han hade kommit dit ett par dagar tidigare eftersom inte heller han visste när båten skulle avgå.
Vi köpte biljetter och åkte ner till terminalen där de, helt oväntat, påbörjat påstigning. Det tog oss hela dagen att ta oss genom de olika delarna av tullen och ombord på båten. Vi diskuterade att strunta i det och åka tillbaka till Odessa för att äta, bo på hotell och handla lite inför resan då vi blev tillsagda att båten nog tidigast skulle avgå dagen efter, troligen först två dagar senare. Som tur var beslöt vi oss för att stanna kvar vilket var tur för plötsligt, precis före midnatt, gav sig båten av.
Färden över var en intressant upplevelse. De flesta var stupfulla mest hela resan, mat serverades till alla samtidigt i gemensam matsal, det fanns inget att förströ sig med och mitt i allt stannade båten mitt på havet för en livbåtsövning. När vi väl kommit över havet och närmade sig hamnen i Poti meddelade de att det inte fanns plats att lägga till och att de inte visste när det så skulle göra. Det tog nästan två dagar.
Väl i hamn väntade mer pappersexercis men även en gudomligt god soppa. Vi tog adjö till vår nyvunna vän Björn, bestämde att vi skulle försöka mötas upp senare, och körde senare ner längs kusten till Batumi. Vi sov i tält vid ett övergivet hus, blev väckta mitt i natten av ett gäng aggressiva hundar som vi trodde skulle attackera oss men som nöjde sig med att skrämma upp oss och sen hålla oss vakna i timtal, vaknade upp på morgonen och upptäckte att vi slagit läger bland ett stort antal heroinsprutor.
Vi åkte runt och tittade på sevärdheter, träffade studenter och hängde med dem och hade sedan turen att bestämma att vi skulle äta middag med en israel vi stötte på innan vi åkte vidare. När de hört vad vi gjorde och hur vi bodde insisterade de på att få bjuda oss på en hotellnatt där de själva bodde, ett veritabelt lyxhotell jämfört med vad vi var vana vid. Vi spenderade bägge timmar i badkaret, jag gick på gymmet och vi sov tungt och gott i de stora, härliga sängarna.
Dagen efter begav vi oss norrut, till Svaneita, det område som Ryssarna nyligen invaderade. Vi körde med poliseskort upp och ner för underbart vackra berg, genom pittoreska byar och leriga stigar. En natt spenderade vi hemma hos en familj boende i "Europas högst belägna by". Klart fascinerande by, nästan helt avskärmad från omvärlden.
Den cirka 12-åriga dotterns enda direktkontakt med omvärlden var en rysk motsvarighet till Mtv, inte direkt rumsren sådan. Den natten blev det lite många skålar med värdarna och det kändes i kroppen dagen efter då vi manövrerade ner för leriga branter, genom vattendrag och längs stup. Det var första dagen av mer teknisk körning.
Nästa stop var Tbilisi, huvudstaden i Georgien. En charmig stad där jag spenderade kvällarna med att lära känna lokalbefolkningen och personal från FNs kontor. Gustav var dessvärre ledsen mest hela tiden då han saknade Kina och spenderad nästan all tid framför en dator så de kunde chatta.
Efter Tbilisi väntade gränsövergången till Azerbaijan. Då vi hade alla papper i ordning förväntade vi oss inga problem. Så fel vi hade. Det tog oss nästan en vecka att ta oss in i landet.
I korthet handlade det om att vi vägrade muta tjänstemännen som svarade med att inte släppa in oss. Till slut lyckades vår kontakt på UNICEF i Azerbaijan att få vice premiärministern att faxa gränsen och då blev det en helt ny inställning och vips var vi inne.
Det tog oss en dag att köra till UNICEF i Baku, Azerbaijans huvudstad. Väl där visade de oss till lägenheten vi hyrt och hjälpte oss bli hemmastadda. Personalen var underbar och gjorde allt de kunde för att tillmötesgå oss. Vi gjorde å vår sida allt vi kunde för att förse dem med material, uppskattning och till viss del hjälp med potentiella sponsorer.
Våra fem veckor tillsammans med dem var väldigt intressanta och givande. Tyvärr föll Gustav in i en depression under vår tid i Baku och beslöt sig slutligen för att han inte skulle fullfölja resan. Dels saknade han Kina allt för starkt och dels vägrade hans fot att läka som den skulle.
Vi bestämde att han skulle följa med genom Iran och att vi skulle lägga om rutten så att han kunde åka hem från Dubai, en stad vi egentligen inte planerat åka till. Det var med stor sorg jag hörde att han inte skulle fortsätta men samtidigt förstod jag honom. Han hade hittat en förträfflig kvinna som han absolut inte ville förlora.
Vi fortsatte söderut från Baku ner till Iran. Många hade ifrågasatt varför vi skulle åka till Iran men jag måste säga att jag på inget sätt ångrar det. Det är ett intressant land att få en inblick i med annorlunda värderingar och lagar än vi är vana vid.
Det som främst etsats fast i mitt minne är dock gästfriheten. Jag har varit i mer än hundra länder och i dem träffat massor med underbara människor genom åren men ingenstans har jag stött på ett folk som kommer i närheten Iranier när det gäller gästfrihet. Var gång vi stannade motorcyklarna blev vi inbjudna i hem för att äta eller bo med familjer och de verkade genuint ledsna de gånger vi ödmjukt tackade nej. Ett underbart folk.
Samtidigt finns det utan tvivel delar av det Iranska samhället som starkt kontrasterar vad jag tycker är rätt och riktigt. Kontakten mellan män och kvinnor är begränsad, bussar är segregerade, kvinnor tvingas bära slöja utanför hemmet etc. etc.
Det är svårt att på några få veckor förstå ett land och dess invånare. Det verkar som om de flesta är missnöjda med det nuvarande styret men om det är majoriteten eller inte är svårt att svara på. Dessutom är det främst de regimkritiska som tar kontakt och pratar med utlänningar. Det kändes dock som om de flesta inte är nöjda.
Gällande konflikten med omvärlden och USA i synnerhet kommenterade en ung man, "The problem is that the US is being run by a stubborn old fool and so is our contry, neither will back down out of principle. The world will be a better place when they step down." Nu har den ena envisa gamla gubben förlorat makten och kanske får vi snart se samma sak hända den andra. Jag hoppas innerligt att den unge mannen hade rätt och att det är en bättre värld som då väntar.
Efter en massa tull-strul, som vanligt, lämnade vi Iran bakom oss en kväll ombord på ytterligare en färja. Vi var de enda passagerarna då färjan främst användes för att köra begagnade bilar från Dubai till Iran.
När vi lade oss för att sova på en varsin soffa hade vi ett dammigt syd-Iran utanför fönstret, låga sandfärgade byggnader. När vi vaknade upp dagen efter var det en helt annan syn som mötte oss, skinande, blanka skyskrapor som sträckte sig mot himlen så långt ögat kunde nå. Som att vakna up till en helt annan verklighet.
På många sätt var det just var vi gjort. Vi somnade i ett land som sätter sig upp mot USAs maktfullkomlighet och det västerländska systemet och vaknade upp i ett land som visserligen försöker vidhålla sin egna identitet men som välkomnar allt västerländskt. Men det var mer än så.
Vi somnade som kompanjoner, följeslagare, i ett land som var en del av vårt äventyr och vaknade upp som två vänner på väg att separeras i ett land vi endast befann oss i för att skiljas åt.
Ett par dagar senare, i början av december 2007, flög Gustav hem.
/Marcus Berneström