Mandomsprovet!

Som motorcykeljournalist är det lätt att gömma sig bakom häftiga stillbilder. Att förfalla till en diktande posör som sitter och luktar på blommorna medan andra kör hoj på riktigt. För att undvika total fjollifiering begav jag mig till Gotland för att testa om jag var man nog…

Det är tio minuter kvar till start, men jag sitter på toa och krystar som en förstagångsföderska. Det jag återför till moder jord är dock allt annat än en välskapt gudagåva, det är överflödet från två stadiga portioner pasta… Dessa inmundigades under gårdagskvällen hemma hos den fantastiskt gästfria, gotländska familjen Burell. Det är för övrigt 17:e gången som de håller hov i samband med GGN, men det är en helt annan historia…

Så här kan det gå om det vill sig illa i hästskon. Publikfriande är det i alla fall. Vem är föraren? Tipsa och vinn en Don Juan Ahlberg. OBS: först till kvarn...

Vid besiktning och annan formalia dagen innan. Rent, fint och oskuldsfullt!

Med hjärtat i halsgropen rusar jag mot hojen medan jag kastar en panikslagen blick åt vänster. Där, några hundra meter längre fram, står alla andra och väntar in startsignalen. Helst av allt skulle jag starta motorn, slå på fullt och tränga mig fram till första startled, men det är otänkbart, för att inte säga fullständigt omöjligt.

Jag får istället använda min egen kraft för att putta hojen fram till startplatsen (regler är till för att följas) där jag snällt ordnar in mig som en av de sista. Framför mig breder ett hav av osande hojar och taggade förare ut sig. En armé som står redo att anfalla på en given signal… Vi är förresten på ett slagfält, eller ja i varje fall ett militärt övningsfält som försvarsmakten nu låtit gå i träda.
Jag drar en lättnadens suck, tar av mig de immiga brillorna, stoppar in Camelback-munstycket i munnen och fyller mig själv med Resorb, denna fantastiska trolldryck från Apoteket. Efter ett par klunkar slår alla av motorerna. Jag följer deras exempel och inser att det är farligt nära starten nu.

Jag spottar ut munstycket, kastar på mig brillorna och väntar. Så går startsignalen och hela helvetet bryter ut. De ettriga och hetsiga 2-taktarna skriker ur sig sitt ursinne med spruckna målbrottsstämmor medan de maffiga 4-taktstånkorna dunkar på som en miljon speedade bongotrummor.
Jag överraskas av den lavinartade masspsykosen som utbryter runtomkring mig. Överilade gaspådrag, breda sladdar och yviga manövrar gör utsikten till ett spektakel jag sent ska glömma. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att mållinjen gick vid den första kurvan, som för övrigt är en relativt skarp vänster med strategiskt utplacerade, vindpinade tallar.

Jag försöker hålla mig cool och memorerar den uppsjö av körtips som strömmat till.
– Håll blicken högt, försök vara förutseende och håll koll på trafiken. Då får du lättare att undvika trafikstockningar och onödigt trassel.
Orden kommer från KTM Scandinavias chef Anders Sarbäcken, som förresten kört fem varv ett tidigare år. Tipset känns högst relevant nu när folk faller som furor till höger och vänster.

Weimer fegar förbi fotografen, fy skäms!

Åskådarna vet exakt var de ska sitta, gärna på behörigt avstånd.

Tempot är lågt, jag har fullt upp med att inte krascha in i andra och plötsligt när jag tittar upp ser jag en backe. Lervällingen under mig är ett par decimeter tjock och jag har noll fart, men istället för att göra om och göra rätt, fortsätter jag uppåt och blir stående. Efter en massa amatörmässig idioti lyckas jag äntligen få cykeln uppför backen.

Ett enda varv men jag är så otroligt jävla sänkt att jag måste ta en paus för att återhämta mig. Jag flåsar, svettas och hela kroppen känns som en gigantisk degklump utan styrsel. Jag har pump i underarmarna och minns hur det kändes förr när jag tränade överkropp fyra dagar i rad varje vecka.
Hur många varv ska det bli? Ett eller kanske två? Nej fy fan, så illa får det inte bli! Jag petar till på elstarten och ger mig iväg. Efter en hel del meningslöst harvande börjar trafiken äntligen lätta.

Sitta eller stå, det är frågan. Stå är svaret och Weimer skäms för att han ser ut som en uppfuckad mupp på den här bilden...

En välbehövlig paus med nyponsoppa och vatten förenas med lite tankning på varv två.
Sedan kommer den underbara vändningen. Jag tvingar mig själv att stå och köra så mycket som möjligt och hittar mer och mer av rytm och harmoni.
Där det är extra spårigt, geggigt eller blött lyckas jag plötsligt plocka placeringar. Helt oväsentligt men ack så styrkande för mitt sargade ego…

Om jag hade tillåtit mig själv att på allvar tävla med någon annan än mig själv hade det dock garanterat gått åt helvete. Det är först nu när jag gradvis ökar farten som det är möjligt att överhuvudtaget börja tänka i de banorna.
När jag går ut på varv tre är jag rejält stärkt. Jag har hittat sätt att slappna av. Vid stående körställning kniper jag då och då lite extra med benen mot hojen och avlastar på så vis armar och överkropp. Jag tar mig även friheten att sitta då och då när underlaget är jämnt men framförallt lyckas jag föra med mig farten. Med bra driv och ackumulerad fart är det betydligt lättare att ta sig igenom de tuffare partierna.

Stolt som en tupp, lycklig och avslappnad. Enduro är riktigt kul!

Jag skippar onödiga minipauser för att dricka och lägger fokus på att ta mig fram till start och mål för att få påbörja det fjärde varvet innan mina tre tillgängliga timmar brunnit inne för gott. Nu på varv tre kör jag mitt snabbaste varv. Närmare bestämt på 46 minuter och 40 sekunder, fantastiskt tidmätningssystem med transpondrar förresten.
Jag lyckas med mitt mål och går ut på ett fjärde. Jag jublar inombords, målet i min första motorcykeltävling (dragracing på Bike Weekend och femkamps KM hos SMK Östgöta undantagna) var att köra tre varv, jag har lyckats med ännu ett… Gud vad skönt!

Jag firar med en extra slurp Resorb och kör lugnt vidare. Efter 3 timmar, 23 minuter och 18 sekunder går jag i mål efter fyra fullbordade varv. Jag blir 369 av 789 i Klass 4 och 748 av totalt 2181 startande i världens största motorcykeltävling, mycket tack vare den underbart lättkörda hojen och utrustningen som fungerade klanderfritt. Att välja en snäll liten 4-taktare och att köra med noga utprovade prylar är inget dumt tips för nybörjare...
Den som gav mig den allra tydligaste komplimangen var en som också kunde kosta på sig det – självaste Anders Eriksson, en av universums mest ödmjuka världsmästare som slutade som tvåa i årets GGN…
– Fyra varv är riktigt bra för att vara första gången, särskilt i år när banan var så tuff.

Det regnade hela natten och fram till start, sedan kom solen. Snapshot från bilen vid hemfärden...

Enduro har inneburit ett uppvaknande för mig. Vid min första seriösa skogskörning under KTM Adventure Tours i Toscana för några veckor sedan, tvingades jag inse att alla de tusentals mil jag sladdat mig fram på grus inte vara värda mycket i terrängen. Sedan fick jag finna mig i att se mig själv som en novis trots att jag kört sjukt mycket hoj och behärskar alltifrån bus, till offroad och bankörning.
Nu har jag insett att jag faktiskt har en helt okej grund att stå på, att ingenting är omöjligt samt att jag kan lära mig och bli bättre.

PG Lundmark började ju enligt egen utsago köra hoj först vid 29-års ålder, så nog ska väl jag kunna köra fem varv på GGN någon gång i framtiden. Blir det nästa år? Ja det återstår att se. Jag ska i varje fall göra allt för att få köra, även om det är riskfyllt och mindre lämpligt som egenföretagare…
Alla få skriva sin egen racerapport är förresten ett privilegium. Att få göra sin verklighet till sanning, precis som vinnarna i krig skriver historien för kommande generationer. Här på fastbikes.se har du chansen! Blogga eller skriv ett Läsarnas reportage och gör din röst hörd!

Har du några bra eller galna tips inför GGN 2008? Kommentera nedan!