Full fräs!
Jag trodde jag var mer eller mindre oslagbar på grus. En självlärd guru som skulle kunna köra i åttor kring de övriga kursdeltagarna. Nu vet jag bättre och har en något mer ödmjuk hållning. Låt mig berätta hur jag blev av med min hybris…
Det obehagliga pipandet från mobilen väcker mig och motvilligt accepterar jag att det inte blir något snoozande fast klockan bara är 04.30. En instinktiv vilja att kasta mobilen i väggen trycks undan och istället masar jag mig sakta upp och tar en lång varm dusch.
Några timmar senare har jag pinat mig igenom 13 mil asfalt, varav 10 på motorväg, med en WR450F som jag lånat från Yamaha.
Lunkan med sin älskade Dakar-racer.
Vi möts upp vid Skultuna kyrka utanför Västerås, staden jag föddes i för 31 år sedan. Solen strålar lågt mot den brokiga blandningen av cyklar som bara tycks ha de grovmönstrade däcken som gemensam nämnare. Just grova däck är ett av de krav som ställs för att få delta i den här SMC-sanktionerade gruskursen för ”avancerade förare”.
Alla är på plats, men Christer "Lunkan" Lundgren, som ska hålla i kursen lyser med sin frånvaro. Har han månne planerat någon slags effektfull entré? Jodå, det verkar vara just så! Några minuter efter utsatt tid hör vi ett avlägset men intensivt och hårt mullrande som växer sig allt starkare för varje sekund. Plötsligt dyker ekipaget upp från ett oväntat håll och när det kastas in på grusplanen med van hand, börjar jag sakta men säkert förstå att det ska bli åka av. Nog för att jag känner Lunkan, som är ansvarig för Öhlins hos den svenske distributören MotoSpeed, sedan tidigare, men förut har det stannat vid att snacka grus och feta sladdar. Nu står han där med sin livs levande KTM 660 Rally som körts i Dakar för ett par år sedan. En grym hoj som kostade 245 papp ny och ska lämna 69 villiga bakhjulshästar och 67 Newtonmeter. Enligt Lunkan går den jämnt med en 990 Adventure rakt fram.
Lunkan släpper lös alla hästarna samtidigt.
Körning och fjädring. Efter inledande småprat och kort presentation av kursens syfte, som är att göra oss deltagare till bättre ”gruschaufförer” och på en gång lära oss mer om fjädring (hur viktig den är för körningen, hur den fungerar, justeras och servas mm).
Kursen har ett minst ambitiöst upplägg och sträcker sig från 08.00 på morgonen till någonstans runt 18 på kvällen. Under dagen ska vi, förutom att köra 25 mil grus, även hinna med praktiska träningsmoment och kortare föreläsningar.
Innan vi ger oss iväg hinner vi även bekanta oss lite med varandra. Alla får berätta lite kortfattat om sig själva och sin bakgrund som hojåkare. Lunkan meddelar att vi ska börja med en timmes uppvärmning och rekommenderar alla att ta det lugnt i början och att visa hänsyn till boende, hundägare och andra som med all sannolikhet kommer att dyka upp i vår väg.
De första kilometrarna avverkas på en smal, kurvig asfaltväg men snart är rullar vi in på löst underlag. Vi håller ihop gruppen bra och tecken om stundande hinder, korsningar och annat signaleras bakåt, med hjälp av tecken med händer och armar, genom den slingrande ormen av motorcyklar. Det dammar rätt friskt men det är inget större problem, däremot gäller det att se upp för grussprutet från framförvarande. En spräckt strålkastare gör onödigt djupa hål i plånboken och en blästrad hoj är ingen direkt fördel.
Jim Jäger surfar en pöl.
Över stock och sten med 990! Tempot är högst måttligt och jag börjar undra vad jag gett mig in på, ska vi köra kortege på grusväg eller vad är det fråga om? Någon minut senare drar Lunkan in oss på ett smalt spår genom skogen. Plötsligt gäller det att snäppa upp sig ett par nivåer och hålla tungan rätt i mun, eftersom underlaget nu består av lera och gräs. Kul!
Alla tar sig igenom det hela med bravur och jag blir imponerad, särskilt när Jim Jäger som är relativt kort i rocken manövrerar sig igenom riktigt kniviga passager med sin stora och sist men inte minst höga 990 Adventure.
– Jag har kört landsväg i en herrans massa år men offroad är en relativt ny grej för mig.
Senare under dagen briljerar Jim med sin körning, tipsen från Lunkan verkar fastna direkt i hjärnbarken och kurvorna forceras med feta men kontrollerade sladdar, med stående körställning...
Vid bromsövningen fick deltagarna lära sig att våga låsa hjulen. Här är det Jontes tur.
Analysering av vår körning… Efter den lilla humörshöjande avstickaren gör vi ett kort stopp och Lunkan gör klart att han kommer att lägga sig bakom var och en av oss för att studera vår körning. Jag blir en av de första som utsätts för prövningen, efter ett tag hör jag KTM-stånkan komma närmare och håller åt höger. Lunkan studsar och sladdar förbi mig i ett moln av rök samtidigt som han ger tummen upp. Jag drar ett djupt andetag, andas ut och slappnar av igen. Det är inte varje dag man som jag som testförare blir bedömd av andra och i år har jag bara kört grus en handfull gånger. Min Honda XR650R som jag delar med brorsan och farsan står i Norrköping och där har jag av olika skäl inte varit mycket.
Lunkan härjar vidare genom fältet och dristar sig till och med till att köra om en stackare på utsidan i en T-korsning med god sikt. Han går in stående, smått sladdande i svängen och lyckas på något obegripligt sätt få cykeln att sätta sig och få grepp utan att drifta onödigt i sidled. Någonstans efter mitten av kurvan sätter han sig, slår på för fullt och försvinner i ännu ett moln av damm. Makalöst!
– Det är viktigt att använda bakbromsen. Inte primärt för att minska farten utan för att styra in i kurvan. Vid stående körställning kan du hålla ett tajtare spår, sitter du kommer du att sladda bredare, så är det bara.
Sakta men säkert börjar ett ljus gå upp för mig, men tekniken tar tid att lära sig, i varje fall om man harvat på sittande i närmare 15 år. Min körstil är nog i första hand inspirerad av crossåkare, men de har ju vallar och spår att trycka cykeln mot…
Fika och föreläsning ute i det fria.
Kort föreläsning. Vi stannar vid en vacker liten insjö och kombinerar prat om däck, fjädring och körteknik med en välbehövlig fika. Lunkan rekommenderar Michelin Baja, men berättar i nästa andetag att de är rätt svåra att få tag på.
– Olle Ohlsson på MC Sport brukar kunna får fram dem men hos en vanlig handlare är det svårare.
Olle har förresten även guidade offroadturer, surfa in och kolla.
Pirelli MT21 är annars ett hett tips för dig som vill ha hållbara, gatlegala och grovmönstrade däck (mer information på www.duells.se).
Diskussionen förs vidare till frågan om korv eller slang i däcken. Lunkan kör med korv och ett lufttryck av 0,8 fram och 1,2 bak men understryker att det är ett rent helvete att byta däck med korv. Oss övriga som kör med slang, rekommenderar han ett tryck av 2,0 kilo. Via däckspratet vandrar vi vidare till körteknik.
– Spårval och körstil är viktigt. Bryt inte med cykeln. Försök inte tvinga den åt håll den inte vill utan följ istället med i rörelsen. Jobba mycket med kroppen och styr med gasen. Ett hett tips för att kunna utveckla körningen är att byta till ett högre styre, många kör med för låga och då får man varken optimal rörelsefrihet eller kontroll.
Jontes 625:a får sagget sänkt från 40 till 30 millimeter med hjälp av ökad förspänning. Lunkan och Daniel Häggståhl hjälper till.
Sagg och häng. Vi går raskt vidare till att prata fjädring och omsätta teori till praktik. Till att börja med reds innebörden av de två avgörande begreppen ”sagg” och ”häng” ut.
Sagg är den sträcka fjädringen vandrar när den går från att vara helt obelastad (exempelvis när hojen står på en pall) till att stå på moder jord. Vikten av själva cykeln får fjädringen att sjunka ihop mer än du kanske tror, normalt sett en tredjedel av den totala slaglängden (även känd som fjädringsväg). Häng är hela den väg fjädringen jobbar från obelastat läge till när föraren bänkat sig i sadeln.
Om sagget och hänget är rätt finns det goda förutsättningar för fjädringen att arbeta som det är tänkt. Att ha rätt ”ride height” och rätt fjäder för sin egen vikt är dock nog så viktigt också men det är ingen självklarhet, många hojar levereras med en fjäder och fjädringsjusteringar som är optimerade för en förare på 75 kilo. Hur mycket väger du med all utrustning på?
Det går inte att justera bort nackdelarna av en alltför mjuk fjäder. Det kommer att leda till genomslag (kickout) och dessa kommer att förstöra oljan med sämre funktion hos fjädringen som resultat.
Ska du verkligen köra där Nisse? Jajamensan det heter offroad, eller hur...
Börja alltid med returen. Det är många förstå-sig-påare som misslyckas när de försöker justera sin fjädring. Lunkan menar att det första man ska titta på är returen och fortsätter med andra matnyttiga tips om fjädring och skötsel.
– Försök att fastställa var i fjädringsvägen problemet finns. Snabbare retur gör att fjädringen återgår till sitt ideal-läge snabbare men givetvis får inte returen vara för snabb.
Service är viktigt oavsett vilket märke du har på din fjädring. Vid landsvägskörning gäller 5 år eller 3 000 mil som riktmärke för serviceintervallerna men om du kör hårt bör du serva oftare, en gång om året kan vara lämpligt.
– Oljan åldras och slås sönder, den får mer och mer luftbubblor i sig och fungerar allt sämre ju längre du kör. När du servar ska du inte rycka isär bussningar och liknande, värm och tryck försiktigt istället, annars kan du få glapp och andra oönskade problem.
Lunkan rekommenderar oss att knacka bort skrapringarna (dammskydden) på framgaffeln och göra rent i samband med tvätt. Han förordar också användning av mild olja på ringarna (men inte 5-56 och dylikt) för att de ska hålla sig fräscha.
En läckande packbox kan om du har tur fixas utan demontering.
– Om du kör in ett bladmått och jobbar försiktigt kan du få bort barr eller annat skräp som kan vara orsak till läckaget, men det kan lätt gå fel, så egentligen är det inget jag rekommenderar.
– Bakdämparens kondition kollar du genom att titta på om returen fungerar, gör den det har du gas kvar och då är allt frid och fröjd.
Just när det börjar bli lite väl mycket prat för min smak basunerar Lunkan ut att det är dags att dra vidare. Vältajmat!
Daniel Häggståhl klagade på att han inte hittat balansen i hojen. Bullshit =)
Tvåhjulssladd ska det vara... Innan vi rullar talar han om för oss att det inte är några som helst problem att köra med låsta hjul på lösa underlag.
– Det är inte som på landsväg, här kan du återfå greppet igen utan att det behöver stöka till sig. Det är ingen fara att det släpper fram, håll kvar fötterna på fotpinnarna, fortsätt lägga ner och mata på…
För mig låter det som totalt vansinne och framför mig ser jag hojar som kraschar, men uppenbarligen är det fullt möjligt att köra på det viset. I samband med kurvtagningsmomentet senare under dagen visar Lunkan att det inte bara är snack, bildbeviset ser ni högst upp i det här reportaget.
Resten av tipsen för gruskörning är mer jordnära.
– Utnyttja hela vägbredden och kör rakt över mindre hinder som vattenpölar, skär dock inte kurvan för mycket när sikten är begränsad. Planera din körning och ha alltid en plan B, till exempel ett alternativt spår. Läs vägens dragning i förväg genom att titta på hur skogen är uthuggen.
Men hur är det då med sittande eller stående körställning?
– Det går att åka lika fort sittande men det är snällare att stå för kroppen och du orkar också längre.
En soft fika efter braklunchen på herrgården. Ingemar, Jonte, Jim och Daniel ljuger lite.
Kunglig lunch! Innan vi rullar in på en vacker herrgård för en maffig lunchbuffé lär Lunkan ut hur man bromsar optimalt på grus. ABS-bromsarna på Jägers 990 kopplas ur och snart är även han med i matchen. En viss mån av låsning är nämligen ett måste för att få stopp så fort som möjligt på grus.
Efter lunch tar vi en skön fika och ljuger om ditten och datten, jag passar även på att intervjua deltagarna innan vi rullar vidare. Nästan alla är förresten medlemmar i SOE – Svenska Offroad Entusiasterna, klubben som min kompanjon Ahlberg var med och startade för 100 år sedan.
Efter ett par sköna sladdar stannar vi till för att ägna kurvtagning en extra tanke. Lunkan visar hur det ska gå till, ena gången kör han stående och nästa sittande. Därefter är det deltagarnas tur. Efter varje repa följs körningen upp med kort kommentarer. Nästan som i en körskola…
Det återstående timmarna av eftermiddagen tillbringar vi på härliga grusvägar, det blir även en del krävande terrängkörning, men återigen visar deltagarna framfötterna. Vi når start och målplatsen i Skultuna utan någon slags tillbud efter en helt fantastisk och lärorik kördag.
¤ Mer information om kurser hos SMC
 |
 |
 |
| Mats Andersson, Skultuna, Honda Africa Twin. "Det här är jättekul och jag har lärt mig massor, till exempel att använda bakbromsen som mer än en stigbygel att hålla foten på." | Ingemar Karlsson, Upplands-Väsby, KTM 625. "Jag hade en bra bit hit men tog hojen på släp. Jag ville lära mig att köra säkrare och det gör jag redan." | "Jonte" Hollsen, Skultuna, KTM 625. "Jag hade inte långt till starten, det här är nästan som min hemmabana eftersom jag bor så nära, men det är superkul! |
 |
 |
 |
| Jim Jäger, Stockholm, KTM 990. "Jag har precis upptäckt offroad men det är helt fantastiskt kul. Hojen köpte jag i mitten av mars och i sommar har jag hunnit med en Tysklandsresa." | Nisse Bengtsson, Västerås, Yamaha 426. "Fan vad alla kör fort, man måste gasa för fullt för att försöka hänga med." (och det gjorde Nisse sannerligen, fullt påslag i varje kurva, reds. anm.) | Daniel Häggståhl, Västerås KTM 525. "Jag är instruktör inom roadracing annars, det känns som vi äntligen lyckats tvätta bort gubbstämpeln från SMC:s kurser. |