Kung för en dagDet enda du behöver är ett motorcykelkörkort och ett par tusenlappar. Resten fixar arrangören som guidar dig på alla former av lösa underlag och håller med toppfräsch skyddsutrustning samt vassa, välservade endurohojar av senaste årsmodell. Som pricken över i får du matnyttiga körinstruktioner av ett riktigt proffs som tar fram det bästa hos dig och får dig att växa som förare! 
Olle blir din pappa vare sig du vill det eller inte =)
Så här ska vi köra...
Jag grenslar R1:an iförd crosstövlar, crosshjälm och allt annat som hör seriös offroad till. På väg till Olle, som rumsterar på Trosta Gård i närheten av Arlanda, får moppen sträcka ut rejält och jag jublar euforiskt i hjälmen. Jag får än en gång anledning att söka svaret på en av livets stora frågor. Sporthoj eller offroad/enduro – vad är egentligen roligast? Nej, jag finner inte svaret den här gången heller, utan beslutar mig istället för att fortsätta att njuta av det bästa av två världar. 
Det blev en hel del kul sandkörning under dagen, här vid Arlanda.
Väl framme på Trosta Gård möts jag av MC Sport – hojbutiken som i första hand riktar sig till dig som tävlar på lösa underlag. Butiken har funnits ett tiotal år, på den här adressen sedan millennieskiftet. Olles båda huvudsakliga födkrokar är MC Sport och ”Skoj på hoj” som jag ska delta i. Butiksdörren är låst men jag vet på råd. Jag var nämligen här och servade min KTM 950 Adventure för fyra år sedan och om jag minns rätt finns det en verkstadsingång på baksidan. Jo så var det. Just när jag rundar knuten dyker Olle upp och vinkar in mig. 
En utmaning för de som aldrig kört på lösa underlag.
Han är på ett strålande humör och börjar genast berätta om sig själv och sin verksamhet. I historieböckerna ser vi att den här mannen har kört enduro på alla upptänkliga nivåer inklusive VM, han har även kört Dakar-rallyt två gånger och blev för övrigt förste nordiske hojåkare att ta sig i mål i det mytomspunna och riskabla rallyt. Totalt har det blivit 29 olika ökenrallyn, på våra breddgrader är det bara norrmannen Per Ander Ullevålseter som kört fler… Det är förresten Olle som har lärt Annie Seel och PG Lundmark allt de kan... 
Olle lyckas få med alla hela vägen till toppen. Humlan kan flyga!
Nästa år ska Olle köra rallyt igen men då med bil (Isuzu pickup) och som kartläsare. Efter ett 30-tal ökenrallyn på hoj kan han förmodligen läsa noter upp och ner i sömnen om de så skulle krävas… Tro nu inte att Olle övergett hojarna… Nej han älskar fortfarande att köra och gör det med besked. När han engagerat understryker att hojarna varit snabbare än bilarna i alla Dakar-rallyn utom ett, förstår jag att han alltjämt har hjärtat på rätt plats. Det stundande äventyret, otroheten med bil, verkar dock fungera som en bra inspirationskälla, ungefär som skidåkning kan göra för min snowboardåkning. 
Stefan bjuder på sig själv och skojar om sin körning.
Under en normal säsong kör Olle hoj så det sprutar ur öronen, bara med Skoj på hoj blir det 60-70 turer. Men vilka deltar då i Skoj på hoj? Ja genom åren har alltifrån Hells Angels till Polisen varit med och kört. – Dom körde i sina uniformer och på crossbanan fick jag springa och samla ihop batonger, pistoler och annat som åkte av, berättar Olle med ett leende innan fortsätter att rada upp kändisar och elitidrottare som deltagit. Mest stolt tycks han vara över STCC-stjärnan Fredrik Ekblom och Christer ”Cralle” Lindholm som pensionerat sig från roadracing och just nu kör Porsche i Carrera Cup ihop med STCC. 
Olle och sonen Anton.
Den här dagen är det ett gäng högutbildade customherrar med en professor i spetsen som ska köra med Olle. De håller låg profil och berättar att de knappt kört på grus, något som syns tydligt när vi värmer upp på en liten slinga inne på området. Jag kör bakom en av herrarna som slår på rejält på ettan, åker bakåt i sadeln och oavsiktligt ger fullgas innan han faller av den stegrande hojen som gör en raketstart och flyger upp två meter i luften innan den landar upp och ner. Hela spektaklet, som utspelar sig framför mina ögon, är över på några sekunder och allt går bra men jag blir tveksam till upplägget. 
Den vällagade lunchen var ett ytterst välkommet inslag.
Om jag hade varit ansvarig hade vi brutit all körning här och hämtat fyrhjulingarna (gärna med höga vimplar och extra störtburar) som Olle också kör turer med, men herr Ohlsson och medhjälparen Björn Karlsson ger istället instruktioner om grundläggande körteknik på en endurohoj. Stående körställning och att knipa med benen är inte så dumt när underlaget är ojämnt. Din kropp tar mindre stryk, du håller dig pigg längre och har i många lägen lättare att hantera hojen. Det här är något som jag lärt mig först på senare år när jag insett att det inte är för skojs skull som förarna kör stående i enduro och Dakar... 
Klart man köar för ett lerhål...
Vi lämnar Trosta gård och kör ett par kilometer innan vi landar i en sandbana vid Arlandas crossbana. Här får vi fila vidare på vår körteknik medan Olle kollar av våra framsteg och kör i åttor omkring oss. Pumpet i underarmarna kommer som ett brev på posten och jag smiter undan med lite fotografering för att dölja mina tillkortakommanden. Så snart pumpet lagt sig stretchar jag mina underaarmar såsom vi blivit lärda och ger mig ut och leker igen, det är barnsligt kul och utvecklande. Så kommer pumpet igen och jag pausar ihop med de övriga. 
Professorns spjutspetskompetens är inte enduro, men han gjorde mycket bra ifrån sig med tanke på den obefintliga erfarenheten...
Snart är vi återigen på rull. Grusvägar, traktorspår och skogsstigar avverkas i ett makligt tempo och alla deltagare väntas in vid de kontinuerliga stoppen. Vi stannar till och plöjer oss fram i ett sandtag som för tankarna till Sahara. Deltagarna är vingliga och osäkra men Olle pushar på och lyfter dem till oanade höjder. En brant backe med singel forceras några gånger åt båda håll innan det blir riktig hillclimb. När jag står ovanpå grushögen och packar ihop kameran, ser jag hur en av herrarna matar fullt rakt upp i en gigantisk sandhög där läromästaren just passerat utan det minsta problem. För den åldrade lärjungen går det inte lika bra. I 50 blås (uppskattningsvis) äntrar han sandhögen men ett par meter upp tar det tvärstopp. Det ser ut som om ekipaget kör in i en betongvägg, men i själva verket är det framhjulet som kör fast i den djupa sanden eftersom föraren inte hade tillräcklig bakåtvikt. Han flyger över styret och kastas iväg som en vante men landar mjukt och är snart på benen igen. 
Mästaren visar hur man forcerar den trixigaste delen av kraftledningsgatan.
Under de kommande minuterna får jag ett par fina bilder när Olle hjälper samtliga att klara av dynen. Stärkta och glada över våra bedrifter beger vi oss vidare och efter en lättkörd skogsbana är det dags för fika. Björn och Olles son Anton möter upp med en buss med alla förnödenheter som vi gottegrisar kan tänkas behöva. I bussen finns även två reservhojar och två kompletta hjul om punkteringen skulle vara framme. Jag berömmer den KTM 450 EXC som jag kör, den är toppfräsch och känns lite rappare än en likadan som jag provade några veckor tidigare under 100% Offroad med Svenska Offroadentusiasterna (SOE). Björn berättar gladlynt och engagerat att den är ombestyckad men inte enligt den gängse normen som anges vid ostrypning utan enligt ett annat recept som KTM i första hand lämnar ut till sina racerförare.  Olle berättar att fikapausen är över och att det nu är transportsträcka upp till en liten crossbana i Knutby-trakten. I mitt sinne målar jag upp en stor, spikrak landsväg och ser mig själv sitta och vibrera ikapp med motorn medan min kropp förfaller till en hösäck. Nu var det gudskelov inte den typen av transportsträcka som Olle syftade på, istället får vi köra kul grusvägar och härligt slingriga asfaltvägar som jag faktiskt brukar köra på med sporthoj.  Innan lunch får vi kämpa på rejält med sandbanan som har en mängd whoops och annat krävande. Att stanna och flåsa efter ett eller två varv blev kutym… Olle reparerar en cykel medan Björn tar ut sin Husabergare och hjälper deltagarna till rätta. Lunchen avnjuts i beryktade Knutby medan Olle berättar om galna äventyr från när och fjärran. Djungelrallyn på Malaysia blandas med lagtävlingar i långdistanslöpning i fjällvärlden. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte slog på videokameran…  – Ta kallt vatten i ansiktet och gör era behov så kvicknar ni till efter lunchen, säger maestro och sedan bär det av igen. Eftermiddagen domineras av krävande körning på kraftledningsgator och i endurospår, vi får även släppa lös på grusvägar men det roligaste var en kortare passage över gräsängar med lagom uppkörda och doserade jordspår. 
Vi blev lovade Dakar, GGN och Novemberkåsan och fick faktiskt något liknande.
Efter en lagom lång dag, 9-16, med allt det utlovade känner jag mig nöjd och glad. Det är samma sak med de övriga deltagarna som ber om ett avslutande gruppfoto innan de ger sig av hemåt, nyduschade och glada i hågen. Även Olle, Björn och Anton har ett leende på sina läppar. När jag lämnar dem håller de som bäst på och tvättar hojar och utrustning, förmodligen kommer allt att bli toppfräscht igen, precis som när vi började vår roliga dag… Är du liksom jag beredd att betala 200 spänn för 8 minuter i en slö hyrkart? Då ska du definitivt överväga att satsa ett par tusen på det här fantastiska evenemanget som är både roligt och lärorikt. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att jämföra det med KTM Adventure Tours i Toscana - du lär med andra ord inte bli besviken… Här nedan följer deltagarna och deras syn på evenemanget samt sist men inte minst mer information om Skoj på hoj.  Olle Torekull 50 år. Jag kör en H-D Wide Glide från 1982 och har aldrig gjort något liknande förut men nu är det GGN nästa. Det här är helt otroligt och skitkul men man kan inte tro att det ska vara så jobbigt. Jag får mjölksyra i underarmarna efter fem sekunder och åker lätt bakåt på hojen vid gaspådrag…  Stefan Sowa 50 år. Normalt sett sitter jag på en Kawasaki VN1500 – en typisk skogsmaskin =) Jag har aldrig varit i närheten av en skog men jag är imponerad av mig själv och vad jag klarar av. Jag har kört lättviktare men sedan kom utbildning och barn emellan, min erfarenhet av tunga hojar sträcker sig till de fyra år jag kört Kawan.  Per Nordlund 49 år. Jag har aldrig varit i skogen och jag tog motorcykelkörkort för sju, eller åtta år sedan. Idag kör jag Triumph Bonneville America. Det är slående vilken utförsåkarkänsla det här ger – det är fart, pucklar, trötta ben och många fikaraster =) Det är jättekul! 
|
