Okej, nu har jag hämtat hojen. Den står och väntar röd och blänkande i garaget. Jag tittar på den med skräckblandad förtjusning, den ser så inbjudande ut. Men det har gått två år sedan jag körde senast och faktum är att jag någonstans tänkt att hojkörning var ett avslutat kapitel för mig. Jag hade nog tänkt att nöja mig med att sitta bakpå i fortsättningen... Men så står den nu där och när jag sätter mig på den får jag omedelbart ett leende på läpparna. Den är så rätt. Den är tuff och den är cool men samtidigt så opretentiös. Det är en hoj helt enkelt. Den ser ut som en hoj ska se ut och den är lättillgänglig som en hoj ska vara, den är sig själv och den är så tilldragande i sin självsäkerhet. Den utger sig inte för att vara någonting annat än vad den är. Och alla som är nära den reflekterar något av dess auktoritet. Där vill jag vara! 

Så jag gjorde som jag alltid gör första rundan för säsongen. Jag tog hojen ensam till det tomma industriområdet i närheten för att ostört kunna träna bromsning, manövrera hojen på olika sätt och lära känna reglage. Mitt omedelbara intryck var att den var så lättkörd; Jag nådde ner med fötterna, jag nådde broms- och kopplingshandtag utan svårighet och de var så lätta att trycka in, till och med för mina små, svaga händer. Sittställningen är upprätt och avspänd, man känner kontroll över cykeln. Äntligen en hoj som passar min storlek! 

Magdalenas val : Triumph Bonneville Street Twin - del1