Tidgare i år var Annie Seel över till Australien och deltog i Australian Safari. Hon ingick i Team Husaberg Australia tillsammans med bland andra teambossen Gary Connell. Australian Safari var en slags test inför 2010 års Dakarrally där nu bland annat Gary kommer att delta med en rallykittad Husaberg. Dessutom kommer Bernardo Bonjean från Brasilien att delta i rallyt med en Husaberg. Annie Seel kommer däremot köra sin specialkonstruerade KTM i 2010 års Dakarrally. Här kan du läsa hennes rapport från Australian Safari...
Jag har hört massa om det här Aussie Safari Rally. Det går fort, det är dammigt, det är livsfarligt, det är massa grindar och kängurus, men härliga människor. Nu kan jag berätta att just årets rally var mycket mer teknisk och varierande, lika farlig men inte lika många grindar eller känguruolyckor. Årets rally hade även den högsta "non-finisher raten", det vill säga högsta antalet deltagare som inte nådde mål, eller som fick bryta en sträcka och starta om (hade man kört Dakar-reglemente utan omstart hade 45% brutit). Dramatiskt var det för flera toppförare som hade problem och körde sönder, vurpade eller råkade ut för nåt.
En pinne i benet? Jajjamänsan!!
Dramatiskt var det för mig, som vanligt! Jag körde på en trädgren i över 100 kmh som spetsade sig igenom stöveln, 3 cm in i smalbenet. Trodde jag skulle svimma av smärta och var spyfärdig, men fortsatte. Efter 25 mil stannade jag vid tankningen, tävlingsläkaren drog ut grenen och jag fortsatte till mål - och körde min bästa dagsetapp den dagen!
16:e tot och 100% målgång
Nu är jag så glad att jag på den nya oprövade motorcykeln Husaberg 570 lyckades komma 16:e totalt, och jag har fortfarande 100% målgång i rally-statistiken!!! Men hade varit 12:a utan mitt tidsstraff på drygt 1 timme, om inte om... Känns skönt att veta att jag fortfarande har fart i min ganska trasiga kropp.
För Team Husaberg blev resultatet 4 förare inom topp 20 vilket var ett kvitto på att vi lyckats med satsningen.
Dakar nästa...
För mig var det här rallyt den STORA COMEBACKEN efter axelskadan i Dakar, så för mig fanns det inte på kartan att krascha och skada mig allvarligt igen. Det var ju osäkert redan nu om jag kunde fortsätta tävla överhuvudtaget.
Jag är otroligt glad att vårens rehab gett utedelning och axeln höll.
Nästa vecka reser jag ner till Europa för möte och planering... för nu satsar jag mot Dakar 2010 !
Att jag fick möjligheten att köra i Team Husaberg Australia beror på att teambossen Garry Connell, bjöd in mig efter att vi träffats under Dakar 2009. Vi skulle vara 8 förare totalt i teamet, 2 på Husaberg 650, 6 förare inkl mig på nya Husaberg 570 som inte tävlat i långlopp ännu.
Ett erbjudande man inte kan säga nej till... även om jag var lite orolig att detta kanske blir det första rally jag inte kommer i mål pga att jag skulle köra oprövade Husaberg 570.
Jag kom ner veckan innan race och inte hade rallykiten kommit till våra motorcyklar, utan de dök upp sent mån kväll. Magnus Arnalid som jag lyckats få med mig som meck anlände i samma veva, så det blev till att "panik-preppa" min hoj som sedan blev prototyp för övriga teamets hojar. Tur att Mange och jag meckat mina rallyhojar så vi visste i princip hur allt måste vara.
Tors kväll kunde jag testköra, och jag kände mig ovan vid den annorlunda geometrin på motorcykeln. Insåg också att det nya tanksystemet tryckte all bensin till baktanken som svämmade över. Då monterade vi en backventil till baktanken, men tyvärr matade den inte tillräckligt med bensin framåt, vilket jag fick lida för på första sträckan.
Jag fick stanna på tankservicen och mecka om systemet vilket tog lång tid och jag fick 1.02 tim straff för jag hann inte till min checkpoint i tid - SURT redan första dagen. (Och jag tänkte typiskt dessa jäkla bensinsystem - grrr!)
De första dagarna var jag chockad över hur fort alla körde och framförallt toppförarna som bröderna Smith som tog de två översta platserna, och fjolårssegraren Ben Grabham - han är från en ANNAN PLANET!! Det tog några dagar att vänja sig, men sen tyckte jag att hojen och jag kom överens och tempot ökade.
Terrängen var mycket lik den i Argentina med vegetation men ganska platt = perfekt träning för Dakar.
Dag 3 började även jag hålla fullt bitvis och det var bra läskigt i dammet på de snabba sträckorna kantade med buskage och träd... dammet låg kvar länge och kunde dölja livsfarliga kängurus, emuer och potthål. Det fanns inte så mycket varningar som i Dakar-roadbooken, det förväntades att man skulle använda ögonen. Vilket inte är så lätt i dammet.
Jag körde stadigt upp mig, trots att jag gjorde två riktiga dumtabbar i navigationen. Det är bra irriterande för man riskerar rätt mycket för att köra in några minuter, så tappar man 15 minuter på en miss svider det rejält. Därför är det ibland lockande att inte stanna för att hjälpa nån, tex stannade jag för en quad som hade fått motorproblem och tappade 3 minuter...
Dag 4 och 5 höll jag fullt hela dagen kändes det som. Det var flera olyckor, bla stannade jag då en av toppförarna kraschat och var medvetslös. Han vaknade och jag kunde tillsammans med en annan förare flytta honom brevid banan och tillkalla hjälp. Min motor började även putta ut kylarvatten, så på kvällen fick Mange byta topplockspackning och noggrann genomgång av motorn.
Näst sista dagen körde jag på första delsträckan om en quad (4-hjuling) med livet som insats som alltid när man kör om dem i ett måln av damm. Skönt. Nu kunde jag bara gasa och slapp dammet som quaden sprätter upp. Men vid starten på delsträcka två släppte de fram quaden före mig, VAAA!? Jag började gasta och gestikulera att han skulle starta flera minuter efter mig men de hade skrivit fel på tidkortet så han dammade iväg före.
Jag var helt vansinnig när jag startade några minuter efter och var fast besluten att ta honom. Efter bara 5 km small det till i högerstöveln, jag såg stjärnor och höll på att köra av, hade träffat en gren som låg vid vägkanten (sk snake-wood). Tittade ner medan jag körde och såg att grenen hängde kvar och böjde mig ner för att få loss den. Ont gjorde det så jag var spyfärdig, men tänkte inte stanna utan ryckte loss grenen från stövelspännet i farten. Men det värkte fortfarande så jag trodde smalbenet var spräckt, kunde inte använda högerfoten vid inbromsning eller ens lyfta den från fotpinnen.
Jag fortsatte stående och körde så "smärtfritt" som möjligt. Nu var jag förbannad för benet också. Efter några mil hann jag ifatt en mc och sen också quaden! Sen passerade ytterligare hojar i ren ilska...
Efter att ha kört nästan 25 mil med värkande benet, och höll jag på att ramla av smärta när jag klev av hojen vid tankning. Skrek till funktionärerna efter doktor. Hoppade iväg till läkaren och nu såg jag att det fortfarande stack ut en stump av grenen ur stöveln! Den satt fastspetsad 3cm in i smalbenet. Mange trodde fortfarande att benet var brutet och försökte övertala mig att bryta.
Va fasen, har jag kört 25 mil med den där pinnen i benet så kunde jag köra resten av dagen så fick de dra ut den på kvällen. Inga mer tidsstraff tack!!
Men vi bestämde att klippa upp stöveln och sen ryckte läkaren ut pinnen med en tång. 15 minuter senare var jag uppe på hojen igen och hann ut på min starttid!
Sen körde jag smart och sansat resten av dagen, och ändå hade jag kört upp mig från 18:e till 13:e den dagen, och låg 16:e totalt. Dvs jag körde bäst den dagen jag hade en pinne i benet ;)
Sista dagen bevakade jag bara min placering och slutade totalt 16:e.
TACK till:
- Garry Connell och hela Team Husaberg Australia. Det är Garrys förtjänst alltihop att jag kunde få tävla här!
- tävlingsorganisationen med Justin Hunt i spetsen för att det bjöd in mig och arrangerade en fantastisk tävling.
- Magnus Arnalid för fantastik meckning, vilket radarteam vi är!
Och TACK alla min övriga sponsorer, hoppas ni hänger med till Dakar 2010.