Jag har tidigare provkört KTM 790 Adventure i Saharaöknens sand och ute på asfalterad landsväg. För några veckor sedan begav jag mig till KTM:s hemvist i Mattighofen för att bege mig ut på ännu ett äventyr med denna maskin. Det blev ett kontrastrikt äventyr i KTM:s hemland, Österrike, som bjöd på såväl sol och värme, ringlande asfaltsvägar och grusvägar på hög höjd uppe i Alperna, som toppades med kyla och snö.
När jag, liksom några andra få exklusivt utvalda, fick inbjudan till ”The Austrian Adventure” var kravet att jag skulle ta med mig ett pass, eftersom vi skulle passera landgränser där passkontroll kunde komma att ske. Dessutom åtföljdes inbjudan av följande måste: ”Du måste själv välja bagageväskor ur Power Parts-katalogen som du önskar ska sitta monterade på den KTM 790 Adventure som du ska köra”. Jag valde ”Luggage bag”, en mjuk väska av typen vattentät packsäck och den praktiska Evo Quick-Lock tankväskan.
Väl på plats i centrala Mattighofen, mer exakt på KTM Plaza, fick jag först njuta av en guidad tur i nyöppnade Moto Hall, en modern utställningshall som jag varmt kan rekommendera alla motorcykelintresserade att besöka, inte bara du som är KTM-frälst.
Och efter att ha käkat upp lunchen som serverades i en verktygslåda, var det dags att dra ut på äventyret, med okänd destination. Skulle det bli en sväng in i Ungern, eller kanske rentutav till rumänska Karpaterna, en storslagen vildmark som skapt för grusbus.
Hojen som jag tilldelats är kittad med Quickshifter+, vilket gör att du kan växla utan att behöva bry dig om kopplingsgreppet; och förutom standardlägena Street, Rain och Offroad finns även Rally-körläget, som ger mer rappare gasrespons, och fler lägen för antispinnsytemet (som du även kan stänga av helt).
I den vattentäta packsäcken av gummi packar jag ner ett regnställ, ombyte och lite annat i klädväg, och fäster den sedan på pakethållaren med de medföljande spännremmarna. I den lilla tankväskan, som tack vare sitt smarta snabbfäste, enkelt och snabbt kan sättas på plats eller tas bort, förvarar jag kamerautrustning, tillsammans med lite annat smått och gott som jag vill ha snabb åtkomst till.
Sadeln på KTM 790 Adventure S erbjuder två höjdlägen. Den lägsta är cirka 830 mm från marken och den högsta 850 mm (till skillnad mot R-versionen med 880 mm sadelhöjd). Att skifta mellan de två olika lägena gör snabbt och enkelt utan verktyg. För bästa komfort, för min 183 centimeter långa kropp, väljer jag det högsta läget. Här kan jag passa på att nämna att sadeln från R-versionen (en enhet istället för den tvådelade sadeln hos S-versionen) går att montera på S-versionen och vice versa. Detsamma gäller kåpglaset, som är lägre hos R-versionen, och övriga plastdetaljer. Dessa går enkelt att skifta fram och tillbaka mellan de två olika modellerna.
Strax efter lunch är det äntligen dags. Mätta och belåtna av härliga intryck från MotoHall och restaurangen Garage:s ”Toolbox”-meny inleds vår resa. Med KTM Plaza i ryggen inleder vi söderut, och efter att ha passerat KTM- och WP-fabriken, där APEX 43 mm upp-och-ner-vända Open Cartridge framgaffeln (där Split-funktionstekniken separerar kompressions- och returdämpningen mellan de två gaffelbenen) och stötdämparen bak (som liksom framgaffeln erbjuder 200 mm fjädringsväg) har utvecklats och tillverkats. WP har även utvecklat styrdämparen som är standard hos såväl S- som R-versionen.
Några ögonblinkningar senare passerar vi Munderfing och tar höger i en y-korsning i höjd med Lengau, vidare in på ”Rosengarten”. I alla fall alla utom engelsmannen, som är fullt upptagen med att köra om en lastbil. Jag informerar guiden, och sätter fart efter den friskt gasande britten. En stund senare kan jag passera och signalera ”vänd-om-du-har-kört-fel” med någon slags invecklad handrörelse, pekandes bakåt. Han förstår och tar rygg på mig. Snart är vi återförenade med resten av gänget, och fortsätter den inplanerade rutten. Det gröna och lätt kuperade landskapet här i norra Österrike erbjuder mängder fina, smala välkurvade och lågt trafikerade vägar.
Tempot är lätt uppskruvat utan att vara hysteriskt. Perfekt för att jag även ska hinna njuta lite av de vackra vyerna, samtidigt som jag njuter av motorcykelkörningen på de fina asfaltsvägarna. Skyltarna skvallrar om att vi är på väg i riktning mot Salzburg, och mycket riktigt så passerar vi snart den vackra staden. Men när vi ändå är i krokarna passar vi även på att köra förbi sjön Wallersee och ta en snabbtitt på Salzburgring Circuit. Men någon bankörning blir det inte. Tyvärr. Senast jag körde på banan var år 2008, i samband med min roadracing-debut "SD-R Media Trophy", där jag, bakom styret på KTM 990 Super Duke R, slutade på pallen tillsammans med min italienske teamkompis Alessio Aldrovandi. Hursomhelst. Denna gång var det se, men inte köra som gällde.
Salzburg, är en vacker stad, på floden Salzachs strandbankar på norra sidan om Alperna, alldeles till öster om den tyska gränsen. Bergen i söder kontrasterar väl med det kuperade låglandet i norr, som vi just lämnat bakom oss. Salzburg brukar kallas för inkörsporten till Alperna, och alldeles i närheten tornar alptoppen, Untersberg (1972 meter över havet) upp sig, liksom två mindre berg, Mönchsberg och Kapuzinerbe. I närheten finns även kända skidorter som Zell am See, Saalbach-Hinterglemm, Kitzbuhl och glaciären Kaprun.
Som en parentes kan nämnas av det var i Salzburg som den kände kompositören Wolfgang Amadeus Mozart föddes och växte upp, och hans födelsehus och bostad är en populär turistattraktion. Mozart föddes närmare bestämt i "Hagenauer Haus" (Gestreidegasse nr 9) och flyttade senare med familjen till huset på Markartplatz. Om du gästar staden kan du även passa på att ta en rundtur i gamla stan, kolla in fästningen Hohensalzburg, käka en glass eller två vid parken Mirabellgarten. I närheten finns även Red Bulls huvudkontor, och inte minst populära Hangar-7, som är en unik byggnad med en historisk samling av flygplan för ”Flying Bulls” och ett antal formel 1-bilar. Här finns även restaurang Ikarus, som är väl värt ett besök för alla finsmakare. Är du lite längre tid i Salzburg än jag fick tillfälle att vara denna gång, så kan jag tipsa om att ta en tur till Residenzplatz kl. 7, 11 eller 18 och lyssna på det berömda klockspelet spela olika musikstycken som exempelvis Trollflöjten av Mozart. Eller varför inte avnjuta en kopp kaffe på Österrikes äldsta café, Tomaselli, eller smaka på original-Mozartkulorna på Café Fürst.
Vi lämnar Salzburg bakom oss för att fortsätta söderut. Landskapet blir allt ”skrynkligare” i takt med att allt högre berg tornar upp sig, först lite sporadiskt, för att sedan vara mer eller mindre överallt. En kort sträcka kör vi på en av de lite större motorvägarna, och under mig kan jag höra det karaktäristiska ljudet från den LC8-motorn med dess parallella cylindrar och 75-gradiga vev, vilket bidrar till ett ljud som liknar det hos V-motorerna. Motorn har sitt ursprung hos den nakna busmaskinen 790 Duke, men där den åtta-ventils, DOHC, 799-kubiks fyrtaktaren har anpassats för sitt nya tänka användningsområde, med 95 hk toppeffekt vid 8250 varv/minut och 88 Newtonmeter vridmoment som bäst vid 6600 varv/minut.
Motorn är försedd med dubbla balansaxlar, och precis som hos 790 Duke är motorkaraktären silkeslen, utan att varken fingrar eller andra kroppsdelar domnar efter en stunds körning. Samtidigt är gasresponsen kvick och utan konstigheter, där motorkraften räcker och blir över för att göra körningen oerhört rolig. Vridmomentet på botten och mellanregistret är rikligt, och där motorn sedan fortsätter att dra villigt hela vägen upp till en bit över 8000 varv/minut.
Färden fortsätter på den pittoreska och kurviga vägen, strax öster om Salzburg, intill sjön Wiestalstausee, och här märks en tydlig ökning av trafik, inte minst av andra motorcyklister. Samtidigt börjar KTM 790 Adventure att visa sitt bästa ansikte när det kommer till aktiv touringkörning, med en mycket bra körposition, där inte minst sadeln ger bra komfort samtidigt som den tillåter mer eller mindre total rörelsefrihet för kroppen, vilket gör att du kan växla mellan avslappnat upprätt körställning vid lite mysigare touringkörning till att en mer framåtflyttad position när det nalkas mer aktiv körning, framförallt på asfalt. Dessutom bidrar rörelsefriheten till att jag inte ens efter många timmar i sadeln störs av någon form av träsmak, eller stela knän.
Vid Hallein tar vi den livligt trafikerade motorvägen A10 mot Bischofshofen. Här får vi anledning att gasa på lite extra, och motorn fortsätter att imponera med sin trevliga motorkaraktär. Dessutom får jag anledning att utvärdera den slimmade kåpans funktion lite bättre. Vid lagliga hastigheter är vindskyddet bra, mycket bättre än jag hade trott, och där bensintankens utsvängda och lågt dragna utformning ger extra väderskydd mot kroppens nedre regioner. Mycket bra!
I höjd med Bischofshofen väljer vi väg 164, en halvstor väg som ringlar sig västerut i riktning mot Saalfelden. Med sin perfekta asfalt har vi gott sällskap av otaliga motorcyklister, som precis som jag, njuter av kurvorna. Och faktum är att det var länge sedan jag körde en offroadhoj som känns så naturlig och helrätt redan från början, även vid stående körning.
Nu är det dags för lunch, som serveras hos Familie Nussbaumer, där vi får anledning att njuta av en tapas-liknande lunch, med lokala specialiteter, och den storslagna utsikten över Hochkönig, med sin närmare 3000 meter höga topp.
En stund senare fortsätter vi ytterligare västerut på väg 164, förbi skidorterna Hinterthal och Bad Leogang, och i höjd med Feistenau viker vi av söderut, för att fortsätta på en av alla grusvägar som ringlar sig uppför 2004 meter höga berget Spielberghorn. Äntligen, tänker jag. Att få köra på grusvägar i Alperna hör verkligen inte till vanligheterna. Det finns gott om grusvägar och traktorstigar, men majoriteten är stängda för allmän trafik. I många fall är det till och med förbjudet att cykla på dessa vägar. Och att olovligen köra där ändå är inget jag rekommenderar. För om vi har grannsamverkan i Sverige, så har bönderna i Österrike något liknande när det gäller att hjälpas åt med att hålla koll på sina marker. Första snutten är vi omgivna av höga barrträd, men plötsligt, när vi just avverkat en fantastiskt brant uppförsbacke och tagit skarpt höger öppnar terrängen upp sig. Snart dyker en gård upp till vänster. Här blir det stopp. Två män gillar inte alls att vi kör på deras väg. Vår guide, som varit i kontakt och fått godkänt (mot ekonomisk ersättning) av den som påstods vara den rättmätige ägaren till vägen får ta ”smällen”.
Efter en stunds samtal, där det inte bara var glada miner vill jag lova, kunde vi lyckligtvis fortsätta vår klättring uppför. Efter att ha spenderat större delen av dagen på asfalt, sittandes ned, känns det fantastiskt att få sträcka ut, och köra på löst underlag i stående körställning. Och även fastän jag haft en fantastisk dag med KTM 790 Adventure S på asfaltsvägarna, så är det på löst underlag som den trivs allra bäst, precis som jag. Men i ärlighetens namn så blir det inte mycket sladdande att tala om, utan mest härlig myspyskörning, vilket känns udda och ovanligt med tanke på att det är KTM som arrangerar denna resa. Och jag har i ärlighetens namn aldrig kört så här städat med en KTM tidigare. Men faktum är att det känns helt rätt i sammanhanget. Istället får jag tillfälle att lära känna andra sidor hos den här äventyrstörstande motorcykeln, och inte minst tid och möjlighet att se och njuta av den fantastiskt vackra utsikten. Om vi bortser från Norge så finns det få platser i Europa som slår motorcykelkörning i Alperna. Om jag får bestämma.
På en liten grusväg som ringlar sig fram genom det gräsbevuxna bergslandskapet passerar vi restaurangen Alpengasthaus Burgeralm, och någon kilometer senare, vid hotellet Spielberghaus (1311 möh), måste vi passera över en slags förhöjd färist, eftersom vägbommen är låst. Majoriteten av mina kollegor måste stanna för att ta av sidoväskorna, för att komma igenom den trånga passagen, eftersom färisten är omgärdad av räcken. Jag kan, eftersom jag valt att köra med vattentät packrulle, bara köra vidare.
Nu bär det av utför, fortfarande på grusvägar. Tempot blir snabbt betydligt högre än vad det var under klättringen uppför, och med tanke på att det samtidigt går kraftigt utför gör att motorcykelns bromsar får bekänna färg, liksom fjädringen, som får jobba lite extra på det ojämna underlaget. Motorcykeln känns hela tiden helrätt, och utan minsta tveksamhet eller protester från dess chassi, och det är en enda stor njutning att köra nedför sluttningen och alla dess skarpa hårnålskurvor. Faktum är att jag stundtals glömmer att det är en tämligen stor 790 jag kör, och inte en mindre maskin.
En stund senare, efter att ha passerat mängder av ”Gasthaus” och hotell når vi ner till Glemmtal-dalen, ganska mitt i centrala Saalbach där vi avrundar med att köra västerut på asfalterade glemmerstrase till hotellet vid Hinterglemm. Nu är vi mitt inne i den populära skidorten Saalbach-Hinterglemm, som sommartid erbjuder mängder av vandring, MTB-cykling, downhill och annat skoj. Deras enorma liftsystem är sammankopplat med skidorterna Leogang och Fieberbrunn, vilket gör att det totalt finns närmare 30 mil pistade backar att njuta av vintertid. Dagen avrundas med en fantastisk middag på topp-klass-restaurangen ”Arte Vinum”, som huserar inne på hotellet The Alpine Palace, alldeles vid foten av Reiterkogel (1818 möh).
Efter att ha fått avnjuta hela gårdagen i fantastiskt väder, utan ett endaste moln på den klarblå himmelen, så var det det blandade känslor som jag drog undan mörkläggningsgardinerna. Skulle det vara fortsatt fint väder, eller skulle det bli en dag i regn?
Solen skiner på mig då jag drar ut ur hotellets underjordiska garage. Skönt. Det såg ut som att det skulle bli ännu en dag med sol. Och att köra motorcykel i Alperna kan verkligen vara fantastiskt, i sol, och rena rama mardrömmen i regn. Vi inleder i raskt tempo på vägen som ringlar sig genom Glemmtal-dalen, flankerad av floden Saalach, som precis som oss färdas österut, till Maishofen, där vi fortsätter söderut, rundar den vackra sjön Zeller See, alldeles intill Zell am See innan vi väljer väg 107 som ska föra oss till en av dagens höjdare, den högalpina vägen Großglockner Hochalpenstraße – en av Europas vackraste panoramavägar, som går genom Grossglockner-massivet.
Tillgång till vägen får du efter att du betalt vägavgift, som för motorcyklar är € 26,50. Bergspasset med totalt 48 km och mängder av härliga kurvor, från Salzburg till Kärnten och vice versa, är en rena rama drömmen för motorcykelkörning. Vägen leder djupt in i Österrikes största nationalpark, ett område på 1 800 km² som sträcker sig över provinserna Salzburg, Tirol och Kärnten. Nollpunkten för den alpina vägen ligger i centrum av Bruck. Därifrån anger granitstenar på höger sida av vägen den aktuella kilometersträckan. Kurvor och speciella sevärdheter är dessutom markerade med blå informationstavlor.
Passet Hochtor ligger på 2 504 meters höjd. Edelweissspitze (2 572 m) och Franz-Josefs-Höhe (2 362 m) är andra storslagna utsiktsplatser. Ett av vägens populäraste ställen är Kaiser-Franz-Josefs-Höhe. Här finns gratis parkering för motorcyklister "på första parkett" med utsikt över trettio +3000 meterstoppar, däribland Grossglockner (3798 möh), som är Österrikes högsta berg. Ett annat populärt besöksmål är Edelweisshütte, där du kan sova över, drick och käka något smarrigt. Stället är ”motorcykelvänligt”, som så många andra boenden längs den alpina vägen, erbjuder garage och till och med reparationsservice.
Efter att ha tillbringat större delen av dagen på hög höjd, käkade vi lunch nere i dalen, vid Lienz, fortfarande i soligt väder. Men säg det som varar för evigt. Plötsligt, precis efter att vi passerat genom den 5282 meter långa Felbertauerntunneln växlade vädret och sol byttes mot kraftigt regn. Trots allvädersställ med Gore-Tex-membran väljer jag att slänga på mig regnställ. För värmens, och säkerhets skull. Nu blir körningen betydligt mer dämpad, mot det stundtals höga tempot på Großglockner Hochalpenstraße, och jag har så här dags skiftat till Regn-läge, för att minska risken för Avon Trailrider-däcken, som sitter på i det här fallet, ska tappa greppet. Återigen får jag anledning att ”tacka” kåpglaset och bensintankens utformning som ger ett bra skydd mot regnet och den nu kylande fartvinden. Efter att ha kört större delen av dagen i sol och mellan 12-15 plusgrader känns plötsligt regn och några få plusgrader som rena vinterkylan.
Tyvärr är motorcykeln inte standardförsedd med handtagsvärmare, vilket jag förstår å ena sidan är av prismässiga skäl. Å andra sidan tycker jag att det borde vara standard. För handtagsvärmare är varmt välkommet även sommartid då det exempelvis regnar, inte minst uppe i kalla Norden.
Instrumenteringen varnar nu för att det råder risk för halka. Det är med andra ord under 3 plusgrader. Via den 5 tum stora TFT-instrumenteringen får du koll på en hel del värdefull information, som aktuell hastighet, tripp- och avståndsmätare, aktuell bränslemängd, bränsleförbrukning (aktuell- och genomsnittlig), och ABS-inställningar. Skärmen går att anpassa på en salig massa vis, som vilken information som du vill se och var den ska visas på skärmen. Bildskärmens konfiguration är variabel och anpassar sig automatiskt till variationer i omkringliggande miljöljus. Varvräknaren blinkar för att indikera när det är dags att växla. Vid instrumenteringen finns även ett 12-voltsuttag. Under sadeln finns dessutom ett USB-uttag. Dessutom kan du enkelt även ”förvandla” 12-voltsutagget till USB-laddning genom en adapter för en billig peng. KTM uppger att valet med ett konventionellt 12-voltsuttag istället för USB beror på att många av marknadens GPS-enheter fortfarande kommer med 12-volts kontaktdon.
Färden går vidare på små, smala och hala asfaltsvägar, där vi med ojämna mellanrum körde på korta, men snorhala träbroar. Hade det varit sol och torrt underlag hade det varit rena rama drömmen, men nu var det inte riktigt lika trevligt. Men missförstå mig inte. Sällskapet var fantastiskt trevligt, och vägarna suveräna, och motorcykeln perfekt för ändamålet. Det var med andra ord fortfarande så pass skoj att det var ett rent nöje. Och ungefär samtidigt som det slutade regna tog asfalten slut och byttes mot kladdig, grusväg med en hel del inslag av sand och lera, vilket gjorde det hela betydligt roligare. I ett vips, slog jag över till Rally-läget, och stängde av antispinn.
I alla lägen förutom Rally-läget (då antispinn är avstängt) kan du reglera hur mycket påverkan du vill att motorcykelns antispinn-system, Motorcycle Traction Control (MTC), ska ha på din körning. MTC-systemet är lutnings-vinkelkänslig, och kliver in och styr upp när bakhjulsspinnandet faller utanför en viss parameter för en given lutningsvinkel.
S-versionen kommer som standard med Street, Rain och Off-Road-lägena, medan Rally-läget, farthållare, eluppvärmda grepp och Quickshifter + är tillval. Modellen har samma 21-tums fram- och 18 tums bakfälgar som R-versionen, men där hjulen istället för Metzeler Karoo 3-däck är klädda med Avon Trailrider-däck som standard.
Street-läget ger dig den mest direkta gasresponsen, en mellannivå av MTC-ingrepp och lutningsvinkelkänslighet / kurv-ABS; Off Road ger en något mjukare gasrespons, kopplar bort anti-wheelie-funktionen och lutningsvinkelkänslig ABS hos bakhjulet och ger mindre påverkan från antispinnsystemet, så att du kan sladda obehindrat in och ut ur kurvorna. Regnläget (Rain) ger full MTC och lutningsvinkelkänslig / kurv-ABS, och mjukare gasrespons.
Rally-läget gör det möjligt att anpassa styrdatorn (ECU-enheten) och antispinnfunktionens inverkan under körning (utan att du behöver stanna) i nio steg. Det här är helt klart en välkommen detalj vid exempelvis körning på snorhala lervägar, att kunna dämpa antispinnsystemets påverkan.
Genom Rally-läget kan du även, snabbt och enkelt, reglera motorcykelns specifika gasrespons: Street, Off Road eller den separata Rally-mappningen (som ger en rappare gasrespons jämfört med Off Road-läget. Precis som Off Road-läget stänger Rally-läget också av vinkelkänslighetsfunktionen hos ABS-systemet och låter dig låsa bakhjulet medan du fortfarande är skyddad av ABS-funktionen fram, eller så kan du stänga av systemet helt och sladda under såväl gas som broms hela dagarna i ända. I Rallyläget kan du göra motorcykeln så mysigt mjuk eller så aggressiv som du önskar. Anpassningsmöjligheterna är många.
Totalt sett är jag imponerad över hur bra systemet jobbar utan att störa körningen, eller märkas överhuvudtaget. I stort sett samma sak gäller för bromsarna. Här finns det alltid effekt så att det räcker för att hejda ekipaget snabbt och säkert. Bromsverkan är kraftig, men samtidigt mycket lätt att dosera, även bak, där ABS-funktionen kliver in och hjälper till om du skulle råka bromsa lite för vårdslöst. Och precis som antispinnsystemet så jobbar ABS-systemet i stort sett omärkbart.
Dagen avslutas med en härligt kladdig och lekfull körning hela vägen upp till hotellet Wedelhütte, uppe på 2350 meters höjd över havet, i direkt anslutning till Hochzillertals pist- och liftsystem. Klockan har blivit sent, och det är redan mörkt, så någon storslagen utsikt får vi inte tillfälle att njuta av. Lite senare under kvällen, får vi däremot njuta av god mat och dryck ackompanjerat av dragspel och klassisk umpa-umpa-tyroler-musik från hotellets egna live-artister. Stämningen är stundtals smått galen, och toppas av att någon plötsligt fullkomligen vrålar att vi måste komma och se - ”Det snöar. Massor!”
Nästföljande morgon är marken, liksom motorcyklarna täckta av ett lager av nysnö. Nu börjar det likna ett äventyr på riktigt, tänker jag och småler inombords. Vi ska snart påbörja färden nedför på snötäckta vägar, med landsvägsmönstrade offroaddäck, och alla i sällskapet är långt från bekväma med situationen, att köra nedför de branta sluttningarna, omgiven av halt gräs och branta raviner. Men det löser sig. Temperaturen stiger, snön smälter, och alla kommer ner helskinnade.
Så snart vi når asfalten är underlaget svart istället för vitt igen, och ytterligare en stund senare är vi tryggt nere i dalen där vi fortsätter körningen på torra vägar. Det är ingen nederbörd längre, och temperaturen har nu stigit så pass att det inte är kallt längre. Skönt.
Nu var siktet inställt norröver, mot Mattighofen, och efter lite mer än 20 mil på snabba men härliga vägar, där vi stundtals genar genom Tyskland är vi åter tillbaka på KTM Plaza, och ställer upp framför entrén till KTM Motohall. En perfekt plats att börja och avsluta denna resa, som på flera sätt fått mig att lära känna Österrike, landet där KTMs motorcyklar blir verklighet, ännu bättre.
Jag måste avslutningsvis säga att jag är imponerad över hur pass allsidig KTM 790 Adventure är. Liten och smidig. Lekfull och roligt, och samtidigt tillräckligt komfortabel för långa dagsetapper. Och för dig som undrar hamnade snittförbrukningen på strax över 0,4 liter per mil efter lite mer än 70 mils lekfull körning.