Daniel ”Danny” McCanney från Isle of Man är en av förarna i Rockstar Energy Husqvarna factory Racing Team. År 2014 blev han juniorvärldsmästare i Enduro-VM, och i årets världmästerskap slutade Danny trea i E1-klassen bakom styret på sin Husqvarna FE250. Johan Ahlberg från Fastbikes.se var på plats i Italienska Varzi där han träffade Danny och dessutom fick äran att provköra hans VM-maskin. 

Med tanke på att jag kört och tränat med en KTM 250EXC-F av 2017 års modell inför årets Novemberkåsan under större delen av säsong så tänkte jag att det inte skulle vara ett så stort steg att köra den fabrikspreparerade Husqvarna FE250 som Danny tävlat framgångsrikt med i årets Enduro-VM. Men gissa om jag blev förvånad över hur stor skillnad det var…

Danny är en 24 årig enduroförare från Isle of Man. Han är 180 centimeter lång och väger in på 75 kilogram. Han är givetvis vältränad som få, men faktum är att när vi diskuterar just fokuserad träning så visar det sig att han mest är ute och kör, och ägnar inte många timmar om året till vare sig styrketräning eller konditionsträning vid sidan om endurokörningen.

-Jag funderar på att börja styrketräna inför nästa säsong, men fram tills nu har jag aldrig ägnat mig åt styrketräning, utan fokuserat helt och fullt på att köra motorcykel, förklarar Danny.

Ofta låter Danny vädret bestämma vilken typ av motorcykelträning det ska bli för dagen.

-När jag vaknar upp kollar jag vädret, och låter det bestämma om jag ska köra på sandbana eller hårdare underlag. När det väl är bestämt beger jag mig till den plats som bäst lämpar sig för dagens träningspass. Under de kommande två-tre timmarna ägnar jag mig åt att köra utvalda specialsträckor på tid. Sedan är dagens träning över. Så här håller jag på i regel fem dagar i veckan, då det inte är tävlingsvecka, berättar Danny.

Danny inledde tävlingskarriären inom enduro så sent som år 2010 då han debuterade i enduromästerskapet i Storbritannien, efter några år utan större framgång inom motocross.

Under säsongen 2009 hade Danny en allvarlig motocrossolycka, som slutade med att han spräckte såväl lever som njure. Det var slutet på motocrosseran, och efter en tids rehabilitering började han köra enduro, mest på skoj. Han ställde upp i brittiska enduromästerskapet där han körde till sig en hyffsad placering, och fick blodad tand.

Året därpå satte karriären fart i och med att han vann juniorklassen i Enduro-EM, och fick en fabriksstyrning. 2012 slutade han trea i juniorvärldsmästerskapet, och till säsongen 2013 satsade han på inomhusenduro, där han slutade som juniorvärldsmästare, vid sidan om att han också slutade trea i juniorklassen i Enduro-VM. År 2014 blev han juniorvärldsmästare i enduro-VM. Dessutom slutade han nio i Prestigeklassen i SuperEnduro-VM. Året därpå satsade Danny helhjärtat på SuperEnduro-VM där han återigen slutade på nionde plats i den främsta Prestigeklassen. Inför säsongen 2016 satsade han återigen för fullt på Enduro-VM, och körde till sig tredjeplatsen i E1-klassen bakom styret på sin Husqvarna FE250.

Motorcykeln Danny tävlar på är en Husqvarna FE250.

Äntligen. Jag har som en av få utvalda erbjudits möjligheten att provköra Danny McCanneys fabriksracer. Här snackar vi exklusivt godis av högsta klass. Det handlar om att få provköra den motorcykel som han körde till sig tredjeplatsen i årets Enduro-VM med. Jag kände mig i god form, och var rejält taggad. Här skulle det gasas. Underbart!

Jag lämnade depåområdet och drog iväg på en del av sträckorna som det dagarna tidigare tävlats på i det italienska enduromästerskapet. Det började med en lättare klättring på en liten smal stig med underlag som bestod av jord och en del sand, och en och annan sten.

Efter en kortare sväng på en traktorstig bar det av nerför på en ringlande stig genom lövskogen, med tämligen smala och djupa spår, och här gällde det att slappna av så gott jag klarade för att inte motverka krafterna. Jag kände mig fortfarande stark och på hugget, men dessvärre lirade inte körningen särskilt bra ännu. Jag hade svårt att bli ett med Dannys racer.

Några riktigt tajta böjar senare, där jag trodde att jag ska möta mig själv när som helst, var jag framme på ett gräsgärde, i en brant sluttning. Slingan utgjorde ett av gräsproven i det italienska enduromästerskapet, som just körts här, och ställde stora krav på full koncentration och hög blick för att inte tappa tempot på den snabba och krävande slingan, med alla dess snabba rakor och hårnålsböjar, som ringlade upp och ner för den branta sluttningen.

Tillsammans med några andra kollegor, och ett gäng från det italienska juniorlandslaget, tog jag sats och drog ut på en sväng för att känna på underlaget, och lära känna Dannys maskin lite bättre. Under vägen hit hade det inte känts särskilt bra, det ska erkännas, men nu var jag lite varmare i kläderna och snart skulle säkerligen den där härliga känslan infinna sig. Men efter några varv kändes det fortfarande inte särskilt bra, och jag började ifrågasätta min dagsform. För det kunde väl inte vara något ”fel” på motorcykeln?

Men även efter en längre stunds körning ville Dannys motorcykel inte alls samarbeta så bra med mig som jag hoppats på. Så stor borde skillnaden mellan standardmodellen och Dannys fabriksracer inte vara. Eller?  Dannys Husqvarna FE250 kändes inte alls sugen på att svänga, och jag fick verkligen jobba med att finna en bra körställning.

Under årens lopp har jag provkört hundratals olika enduromaskiner, och aldrig förr har jag haft så svårt att anpassa mig.  Berodde allt bara på ”skit bakom spakarna”, eller har Danny en så udda körstil?

Bevisligen går det att prestera oerhört bra med denna maskin, som Danny slutade trea i årets Enduro-VM med. Inget var förändrat från hans personliga grundinställning, inte ens positionen på kopplings- eller bromsreglagen.

Inför säsongen 2017 fick Husqvarna FE250 en nydesignad ram, fortfarande av krom-molly-stålrör, som ska säkerställa ökad förarkomfort och förtroende under körning. WP Performance Systems har tillverkat de nya ramarna enligt högsta standard, där de lättare ramarna sägs erbjuda 20% högre vridstyvhet för förbättrad stabilitet och smidighet, medan längdstyvheten minskats med 30% för förbättrad fjädringsfunktionalitet. Hos Dannys fabriksracer är ramen av modell ”Husqvarna factory”, och exakt vad det betyder är dessvärre inte känt.

Bakramen har omarbetats för att passa det nya chassit. Tillverkad av 30% kolfiber, är bakramen 1 kg lättare än tidigare versionen. Här finner vi en CNC-frästa styrkrona med en offset på 22 mm. Den nya svingarmen har en särskilt bearbetad bakaxel som gör det möjligt att se kedjans justeringsmarkeringar från ovan.

Inför 2017 fick Husqvarnas serietillverkade enduromaskiner en stor uppdatering hos fjädringen, med helt nya framgaffeln WP Xplor 48, som har en Open Cartridge-layout och en fjäder hos respektive gaffelben samt delade dämpningsfunktioner, - inklusive en innovativ fjäderförspänningsjustering som standard återfinns på toppen av varje gaffelben. Bak finner vi WP:s nya DCC länkage-stötdämpare som uppges vara 0,36 kg lättare än den tidigare versionen. I Dannys fall sitter en WP Factory 52 framgaffel på plats tillsammans med WP Factory stötdämpare, med 38 millimeters häng (sag).

Placerad 6 mm högre än hos Husqvarnas motocrosscyklar, ska den nya typen av självrengörande fotpinnsfästen förhindra lera och annat skit från att fastna.

Brembo bromsok och reglage kombineras med Brembo-skivor för att ge optimal bromskraft. Bakbromsen har en 24 mm kolv och en 10 mm längre bakbromspedal för bättre kontroll vid bromsning.

Inför den aktuella säsongen fick även luftburken en ny design där insugskanalernas placering syftar till att förhindra luftdeformation och säkerställa maximalt luftflöde och skydd. Filterhållaren har nu ett enkelt monteringssystem för säker och korrekt filterinstallation, där det nu är i stort sett omöjligt att montera det fel.

För 2017 har alla Husqvarnas 4-takts enduromaskiner uppdaterade motorer med nya standarder vad gäller prestanda och tillförlitlighet. Med fokus på att erbjuda endurospecifika och förarvänliga kraftegenskaper, är alla fyrtaktsmotorer lättare och kompaktare. I samband med en omplacering av ett antal motorkomponenter uppges Husqvarnas ingenjörer ha lyckats med konststycket att ytterligare förbättra både prestanda och hantering.

Hos Dannys fabriksracer är det faktiskt tämligen mycket som är standard. Kolv och vevstake är av fabrikat Panki. Cylinder, topplock, ventiler och ventilfjädrar är av standardmodell, precis som vevaxel, vevhus, växellåda, och motorkåpor.

Nya Keihin Engine Management System (EMS) som återfinns hos Husqvarnas 4-taktsmodeller är speciellt utformat för att vara mindre, lättare och behandla data snabbare. Den modifierade endurospecifika växellådan har nu en växelsensor som gör det möjligt att ha specifika vridmomentkurvor för respektive växel. Standardversionen av FE250 har fått ett helt nytt Keihin 42 mm spjällhus, där bränslespridaren är placerad för att ge ett ännu effektivare bränsleflöde till förbränningskammaren. I Dannys fall sitter ett 44-millimeters spjällhus på plats.

Kopplingen är från Hinson medan däcken kommer från Michelin och fälgarna är från EXCEL medan ekrar och nav är av standardmodell. Vidare sitter ett FMF factory avgassystem på plats, tillsammans med ett styre från Neken och en specialutformad sadel från Blackbird.

Sadeln har en rejäl puckel i bakkant. I vinterföre kan jag köpa det, för att få extra stöd då man kör med fötterna glidandes i snöspåren. Men nu, då jag snabbt och ofta växlar mellan att stå upp och sitta ner, ibland långt fram och andra gånger längre bak, känns det inte alls bra. Danny förklarar att han har det för att inte komma för långt bak på motorcykeln, och puckeln är till stor hjälp med att motverka just detta.

Motorn är helt klart den största behållningen jag har av provkörningen. Att lyckas få ut så mycket kraft, även på lägre varvtal, från en så här pass liten motor är inget annat än imponerande. Här finns inget att anmärka på. FMF-pipan erbjuder dessutom en skön allsång som jag gillar skarpt. Det låter egentligen inte särskilt mycket, men tonen är helt rätt. Samma sak gäller för gasresponsen.

Givetvis gäller det att vara med i matchen för att hela tiden få till den optimala körningen. Den lilla fyrtaktsmotorn gillar att varvas hårt och ger då gott om kraft tillbaka, Då jag slarvar med körtekniken är det framhjulet som lättar till väders, eller bakdäcket som sladdar loss, då jag ger på gas ut ur böjarna. Nu har jag harvat en stund på gräsgärdet, och i de italienska lövskogarna, och det börjar äntligen kännas lite bra, men aldrig så där självklart som jag vill.

Det är egentligen inte särskilt svårt att köra balanserat med Husqvarna FE250, som i grund och botten är en lätt och smidig enduromaskin, men i det här fallet måste jag hela tiden brottas med att jag aldrig, under hela provkörningen, kommer särskilt bra överens med Dannys hoj. Och med tanke på att jag stortrivs bakom styret på ”syskonmodellen KTM 250 EXC-F (och de Husqvarna FE250-maskiner som jag provkört tidigare) så är det riktigt konstigt.

Visst, Dannys fabriksmaskin är preppad med en hel del godis, och inställd för att passa honom optimalt. Så borde jag egentligen bli så förvånad? Vi har väl helt enkelt bara extremt olika körstilar, och där han kör sjukt mycket snabbare än mig.

Missförstå mig rätt. Bromsar och fjädring är grymt bra hos Dannys fabriksracer, dessa komponenter erbjuder suveränt finlir och allt fungerar klanderfritt. Det är egentligen inte ”fel” på någon enskild komponent, utan det är hur motorcykeln upplevs i sin helhet. Det är förvånansvärt svårt för mig att känna mig trygg och köra avslappnat. Det känns som att jag hela tiden måste vara på min vakt. När jag ska försöka pressa det där extra så blir allt bara superkonstigt, och det är svårt att sätta ord på exakt vad som inte lirar som jag vill. Den känns trög in, genom och ut ur böjarna, och att växla mellan stående och sittande körställning känns oerhört konstigt. Inte ens då jag kör en kortare transportsväng på asfaltsvägen känns det bra.

När jag diskuterade detta med Danny efter avslutad provkörning hade vi svårt att klura ut vad det kunde bero på. Kanske var det helt enkelt bara mig det var fel på? Det var inte frågan om att jag kritiserade Danny, en synnerligen ödmjuk och trevlig kille, eller hans fantastiska vinnarmaskin. Men det vi kom fram till är att han har en synnerligen annorlunda körstil än många andra förare i toppskiktet. Han vill ha det på sitt särskilda vis, för att han ska kunna prestera på topp, och jag kan inte se något fel i det. 

Under lunchpausen hamnade jag tillsammans med en annan mycket erfaren testförare, och då vi började snacka lite om dagens bravader frågade han mig i stort sett omgående om jag kört Dannys hoj. Testföraren i det här fallet har en lång tävlingsbakgrund på mycket hög nivå. Efter att jag svarat jakande blev han alldeles upprörd, och jag fick veta att det var en av de mest svårkörda enduromaskiner han någonsin provkört. Faktum är att exakt vad han sa inte ens är värt att skriva här. Så illa var det. Och även han var rejält förundrad över att Danny kan vara så sjukt snabb med sin maskin inställd som den är. Eller så är det just på grund av det som han är så snabb?

Jag vill ännu en gång poängtera att det här inte är någon kritik mot vare sig Danny eller hans motorcykel. Vad har jag för rätt att "klanka ner" på Dannys motorcykel. Vill han ha det på ett visst sätt, så är det hans fulla rätt att ha det så. Motorcykeln och Danny är bevisligen en vinnande kombination. Att köra till sig tredjeplatsen i Enduro-VM är inget man bara gör lite så där. För att klara det, i den stentuffa konkurrensen, krävs extremt mycket av såväl förare som motorcykeln.

Häromdagen vann Danny för övrigt den stentuffa extremenduro-tävlingen ”The King of the Quarry” vid South Barrule plantation på Isle of Man, som organiserades av endurobröderna David och Juan Knight. Och det bakom styret på sin Husqvarna FE250. 

När jag lite senare samma dag provkörde extremenduro-esset Graham Jarvis maskin kändes körningen betydligt bättre, och jag behövde i stort sett ingen tid för att anpassa mig till hans tvåtakts TE300 fabriksracer. Men det är en helt annan historia…