Under förra veckan presenterade Triumph sitt senaste tillskott i Sporttouringsegmentet, Sprint GT. Anders Holmqvist drog till Skottland för några dagars rundresa i sadeln på nyheten. Det blev en trevligt resa.

Triumphs nya Sprint GT (Grand Tourer) är som namnet avslöjar mer touringhoj än sporthoj. Jämfört med föregångaren Sprint ST (Sport Tourer) har GT’n fått mer packvolym i sidoväskor och under sadeln. Detta har man lyckats med bl.a. genom att dra ner avgasröret traditionellt under packväskorna, vilket ger bra okomplicerad packvolym i sidoväskorna, 31 liter styck, och ett vettigt utrymme under sadeln. Man slipper också värmen i baken som det uppdragna systemet under sadeln på föregångaren ST’n kunde ge upphov till, särskilt för passageraren. Sidoväskorna kommer med som standard medan den ordentligt tilltagna toppboxen finns som tillbehör.

Andra förändringar är bland annat fronten som är ny med en modernare design och bättre ljusbild i strålkastarna. ABS kommer som standard och bromsarna har fått en uppgradering som ger bättre bromsverkan än föregångaren ST.

Packmässigt sväljer sidoväskorna det man kan tänkas behöva för sig själv på en resa genom Europa. Ombyte, regnkläder, kavajen, finskorna och tandborsten mm får bra med plats om man siktar på t.ex. casinot i Monte Carlo, om man inte har för stor beauty box… Men ska man åka två är toppbox och tankväska tillbehör som gör livet bekvämare.

Sidoväskorna har fått ett flytande upphängningssystem som påminner lite om ett flytande bromsok. Dom sitter krokade i ovankant men stöder i nederkant mot en länk som är kopplad till den andra väskan. Det gör att väskorna kan gunga lite som dom vill utan att få hojen att vingla. Systemet fungerar helt ok. Jag hade fullt packade väskor under provkörningen och märkte knappt av väskorna vid aktiv körning på bra vägar. Men det jag störde mig på var att väskorna kändes lite skramliga på dåliga vägar med taskig asfalt. Kanske inget faktiskt problem, mest en känsla jag fick. Hur som helst var dom lättpackade, lättburna och låstes upp med tändningsnyckeln så man slipper hålla reda på fler nycklar.

Dagen börjar i den lilla staden Inveraray i västra Skottland, norr om Glasgow. Dimman ligger tät över bergen och sjön Loch Fyne som annars utgör inramningen av det lilla samhället. Provkörningen ska starta vid lunch så det blir tid till en promenad längs strandkanten in till bygatan. Tidvattnet har dragit sig tillbaka så tångens lukt, samsat med lukten från någon som eldar med torv ger en fin inramning i dimman och känslan av att vara i Skottland är maximal. Vid 11-tiden börjar solen bränna igenom dimbankarna. Det blir plötsligt klibbigt som i en ångbastu när dimman börjar lätta. Strandkanten på andra sidan den långsmala sjön syns nu och dimman börjar klättra uppför de branta bergen.

Provkörningen inleds med en presskonferens där nyheter och skillnader mot föregående modeller presenteras. Sprintnamnet har varit med länge i Triumph-familjen och man är stolta över att ha kunnat vidareutveckla Sprint i Grand Tourer (GT) -konceptet.

Vi är fjärde våg av journalister som ska syna de 10 nya Sprint GT-hojarna noga. Pressmaterialet släpptes samtidigt världen över men provkörningarna har av logistikskäl fördelats på flera grupper. Vi är en blandad grupp med Svenskar, Spanjorer och en Japan.

Efter en halvtimme information och lunch är det dags att få göra det vi kom hit för. Välj hoj, blå eller silver. Det är de två färgerna som Sprint GT släpps med. I med packningen och iväg. Vi blir en renodlad svensk-grupp med engelsk Triumph-guide först och vår svenske Triumph-representant som håller koll på siste man. Körningen börjar på underbara vägar och klättrar nordväst i landskapet. Siktet är inställt 20-25 mil åt nordväst på kurviga vägar genom mäktiga berg och dalar till ön Islay of Sky. Landskapet liknas bäst med Sareks fjällvärld här hemma genomskuret av grymt fina hojvägar. Det är lätt att bara sitta och imponeras av vägarna och omgivningarna och glömma bort vad man är här för. Taktiskt smart av Triumph förstås…

Hojen drar iväg fint med sina 130 hästar. Den trecylindriga motorn drar jämt över hela varvtalsregistret och suger iväg vid gaspådrag ur kurvorna. Första intrycket är småvibrationer som kittlar i händerna och fötterna. Men jag kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar dom eller om det är störande. Det ska ju kännas att hojen lever när man drar på ordentligt. Efter en halvtimme kan jag knappt känna vibrationerna längre och kommer fram till att jag nog gillar det.

Backspeglarna funkar fint i alla farter och jag trivs på hojen från början. Bromsarna biter i ordentligt inför kurvorna med ett tvåfingergrepp om man vill. En skön känsla av lätt kontrollerbara bromsar infinner sig.

Trots att jag trivs på hojen finns det ju saker man funderar på hur dom tänkte egentligen. Växellådan är ordentligt klonkig. Som ingenjör och den tekniknörd man är undrar man ju om dom gjort klonk-känslan avsiktligt? ABS bromsarna fungerar bevisligen betydligt bättre än utan.

Under provkörningen får vi bevis för att en GT med ABS-system bromsar ut en ST utan ABS och slipper sådana små bekymmer som trasiga kåpor, repat skinnställ och blåmärken. Men ABS-systemet har ordentligt långa intervaller som upplevs småläskigt. Efter att två kollegor haft en lätt skärrad uppsyn efter inbromsning på grus testade jag själv ABS-fenomenet. Ett ordentligt nyp i frambromsen resulterade i gissningsvis en sekunds kasande i gruset. En annan störande grej är att siffrorna på hastighetsmätaren är onödigt små. Vid aktiv körning är det knepigt att uppfatta dom största siffrorna som här är i miles. Dom små km/h-siffrorna (röda mot svart bakgrund) är i princip omöjliga att hinna se. Men varvräknaren kompenserar det problemet och är ordentligt tydlig även när man ligger på ordentligt.

Vid aktiv körning funkar bromsar, koppling, insprutningen vid gaspådrag/avslag fint i harmoni. Det är ju förstås mer touringhoj än sporthoj men att ligga på ordentligt i omväxlande höger och vänsterkurvor funkar fint och är riktigt skoj.

Den trecylindriga motorn har gott om motorbroms och genom alla de underbart kurviga vägarna vi kör bakom guiden, som nog ligger på så gott han kan/får, klarar jag mig nästan med att bara växla ned och motorbromsa inför dom flesta kurvorna för att sen ge på igen. Varvtalet låter jag variera mellan 4 -7000 varv då det körs aktivt.

Det jag kan sakna är en växelindikator. Främst när man bara vill touringåka är man där och petar för att känna om man la i högsta växeln förra gången. Vid några ordentligt slingriga nedstigningar från bergssidorna får bromsarna verkligen jobba inför varje kurva, och det gör dom bra och med känsla. Fjädringen blir förstås väl gungig när man slänger in hojen i omväxlande höger och vänsterkurvor, men det finns gott om justeringsmöjligheter som sitter lättåtkomligt för bakfjädern.

Körställningen är trevligt sportig utan att vara extrem. Efter två dagars körning börjar jag dock känna av att man hänger en hel del på handlederna. Kåpan tar ju bort fartvinden effektivt så man får inget stöd i bröstet av luftmotståndet när man sitter framlutad. Men jag med mina 175 cm trivs bra med körställningen och i sadeln, och har inga problem att ha båda fötterna i backen samtidigt.

Om man tänker att man ska avverka många mil på kortast tid på t.ex. Autobahn skulle jag välja det högre tillbehörsglaset till kåpan (har dock ej provat). Vid hastigheter +150 km/h blir vinddraget ordentligt kraftigt runt halsen, och försöker man krypa ned under kåpan lyckas man inte helt utan får ett dundrande vindbrus rakt i skallen.

Däcken som sitter monterade (Bridgestone BT021) greppar fint och hela hojen ger ett tryggt och stabilt intryck, även vid ordentligt nedlägg i kurvorna på dim-våta vägar.

Design och form kan man ju tycka mycket (och olika) om. Själv gillar jag den lite tunga men ändå moderna framtoningen på Sprint GT. Synd är däremot att Triumph har valt att montera en bromsvätskebehållare som inte lever upp till motorcykelns övriga nivå, den ser fantatiskt billig och plastig ut och det stör helhetsintrycket och mitt estetiska sinne.

Om siktet är inställt på att touringåka kors och tvärs genom Europa med eller utan fru/passagerare skulle jag kunna trivas bra på en Triumph Sprint GT. Det finns förstås andra hojar som är sportigare eller mer touring-anpassade. Men vill man ha en kombination till relativt lågt pris gör en Sprint GT vad den lovar.

Länk till pressrelease

Triumph info:

Designen av den nya Sprint GT har designfirman Redline stått för.

Projektet att utveckal GT’n har tagit knappt 3 år från första start.

En grupp av c:a 10 ingenjörer inom mekanik, motor och el har gjort jobbet.

Idag har totalt c:a 47.500 Triumph Sprint-hojar levererats sedan starten 1993 med modellen Sprint 900.

Idag erbjuder Triumph 16 mc-modeller. Inom 3-4 år räknar man med att ha 28 modeller. En näst intill fördubbling av utbudet. Både utveckling av nya motorer och nya hojar finns med i planerna.

Triumph är en av de få mc-tillverkarna som gått med vinst (även om man inte nått hela vägen till budget) och satsar hårt på den Europeiska marknaden. Detta samtidigt som de flesta andra stora asiatiska märkena viker med sin Europasatsning och satsar i Asien istället, då det bara är den asiatiska marknadsekonomin som förväntas växa inom kort.

Film med Triumph Sprint GT

{youtube}CPk7eNhskzE{/youtube}