Caféracer

Du måste vara historisk påläst föra att känna till alla framgångar Moto Guzzi haft under årens lopp. Men så vitt jag förstår gjorde V7 Sport stor succe under tidigt 70-tal, och lär ha varit den första serieproducerade motorcykel att nå en topphastighet på 200 kilometer i timmen. Idag har jag kört den modernare versionen av V7 i Rom, och vilken dag det var!

Det känns inte som att det var särskilt länge sedan som jag körde förra årets V7 Classic i Mandello. 2009 års V7 Café känns igen vad gäller chassi och motor. Båda modellerna är relativt korta och cylindrarna sticker på typiskt Moto Guzzi-manér ut på vardera sidan precis under bensintanken.

En presslaunch hos Moto Guzzi startar i regel aldrig på tid, och så är det även i det här fallet. Till viss del beror det på att alla journallster hat fullt upp med kolla in alla läckra detaljer hos motorcyklarna, Du hoppar helt enkelt inte upp på en Moto Guzzi utan att spana in maskinen först.

Jag satte mig tillrätta i sadeln och kände mig för innan det var dags att bege sig ut i Roms hektiska trafik. Något jag verkligen älskar med V7-modellerna är faktumet att de känns så pass små och är så lätthanterliga samtidigt som den tvåventilade och luftkylda motor mullrar nedanför.

Sadelhöjden mäter endast 805 millimeter och clip-on-styret med caferacerstuk är placerat lågt för att du ska se snabb ut då du kör mellan cafeerna. Det bidrar även till god hanterbarhet, och V7 Café Classic är verkligen smidig att handskas med då jag likt en slalomåkare pendlar fram i den intensiva trafiken.

Framgaffeln från Marzocchi känns stadig och stötdämparna bak skötte sig utmärkt i den romerska trafiken. Bakdäcket är ett tämligen smalt 130/80-17 och fram sitter ett däck med dimensionen 100/90-18 monterat. Hjulen är trådekrade vilket känns helrätt.

Iväg från trafikljusen behöver V7 Café Classic lite mer motorvarv än den nya Moto Guzzi Nevada Classic som också presenterasd här i Rom. Enligt den tekniska specifikationen är motorerna identiska, utväxling ock vikten densamma, men så är inte fallet. Jag misstänker att kopplingen skiljer sig en aning mellan de två modellerna jag körde. De två modellerna ska vara identiska, men med olika stuk.

När jag tog rygg på en stor Griso 8V märkte jag av att V7 Café Classic endast har 49 hästkrafter som bäst. Men med en härlig vridmomentskurva som toppar 54,7 newtonmeter redan vid 3600 rpm gick det att hänga på bra inne i storstan.

Moto Guzzi hävdar en torrvikt på 182 kilogram vilket gör det här till en lättviktare i detta segment. Bränsletanken är av plast och rymmer 17 liter.

På Roms ringled gavs det tillfälle till lite högre hastigheter. Som du antagligen redan räknat ut är V7 Cafe Classic ingen höghastighetsracer och den känns lite "astmatisk" på högre varvtal. Så jag sänkte tempot en aning för att istället njuta i lägre hastighet.

Jag stannade för att dricka en espresso vilket gav mig ytterligare tillfälle att titta på maskinen från sidan. Och den kändes verkligen helrätt där den stod och glänste med colosseum i bakgrunden.

Moto Guzzi V7 Café Classic är en prisvärd liten och smidig motorcykel som känns fullvuxen. Känslan av stor motorcykel kommer sig främst av ljudet som kommer ut ur de två ljuddämparna. Härligt!

Medan jag fortsätter min turne runt i Rom fick jag gott om tid att studera den vackra och praktiska instrumenteringen. Visningen av hastighet och varvtal är analog medan klocka, temperatur och trippmätare visas digitalt. Allt du behöver och lite till helt enkelt...

Att köra omkring med 2009 års Moto Guzzi V7 Café Classic i Rom var en riktig höjdare. det här är verkligen en lättkörd motorcykel utan konstigheter. Och för nybörjare lär det här vara en suverän modell. Samtidigt är det en njutning att köra även för mer erfarna dito. Det enda negativa jag kan säga om V7 Café Classic är att den är i minsta laget för större, längre förare. Men perfekt för alla andra.